Är människan ett hugskott blott

Är människan ett hugskott blott, en mask, ett gyckel,

en mekanism, som någon dragit upp till egen lust?
Var livet självt ett språng, ett spel, där intet fanns att våga
och vinning ej, då insatsen var sken?
I allt det liv, som flyter, andas, susar, tonar
i luft och hav är mänskans eget invävt, inneslutet,
en länk i tusen kedjors ked, och likväl nekas
hon fylla där det värv, som henne var betrott.

Är det en dockas öga
som speglar fjäll och sjö och mänskors split?
Är det en dockas öra
som fångar upp var ton i lindens sång och snäckans brus av havet?
Är det en dockas hand, som bygger hamnar, fästen
och nya städer på en sen planet — och smular åter
som tidsfördriv till stoft vad hon har gjort?

Är det en dockas tanke
som kunde räkna ut den lag som styr det minsta ting i skapelsen,
men icke leta ut vartill hon är?
Är det en dockas väsen,
där gräsets vind fått ton
och havets sus gestalt
— där allt som andas, fröjdas, klagar, födes åter,
där varje sten och varje tuvans ört
för första gången vet att den är till?

Är hon en vålnad själv den varelse, där alla jordens toner
och linjer, färger stämts i ett ackord?

Vartill har människan fått händer, om de fjättrats
från början ren i band?
Vartill har hon fått tunga, om det enda ordet
hon skulle sagt ej någonsin fick ljud?
Vartill har hon fått strupe för att klaga, om det verop,
som engång brutit fram, var tomma väggars dån?
Vartill har hon fått vilja att fullkomna
en högre viljas bud i det som är,
om allt hon alstrar, allt hon bygger
blott är en väsenlös och själlös leksaks nyck?

Då liv, må du förgöra vad du skapat
och spränga fjädern, förrn dess verk gått ut.


K Söderholm: