fredag 28 augusti 2015

En trädgård ännu höljd i nattlig fukt

En trädgård ännu höljd i nattlig fukt,
vart rosenstånd bär svarta, frusna knoppar.
Mot gångens sand hörs fall av tunga droppar,
ack, tunga droppar, det är maskfrätt frukt.
En farstubro, en namnplåt utav koppar,
ett dörrvred med en vacker gammal bukt.
Där inne, glömska utav skick och tukt,
i hat och kärlek mötas tvenne kroppar.

Nu rodnar dimman, solen rinner opp,
och dagen härskar åter över nejden.
De två därinne hava ändat fejden
och sluta fred vid var sin kaffekopp.
En ensamjungfru träder ut på trappen
för att med nattens fallfrukt fylla kappen.

H Löwenhielm:

Sensommar

Gulmåran doftar vid blekande renar,
blåklockan lyfter som förr över stenar
kalkarnas havsblåa skimmer.
Fåglarna slutat att sjunga.
Vinden har strävare röst.
Här vill jag stanna, där björkarna gunga,
medan mitt hjärta förnimmer
klangen av avsked och höst.

Barndomen susar kring mörknande kullar.
Här vill jag ligga, då kvällsmolnet rullar
fackelblomsrött över gläntan.
Blommorna äro oss trogna
även när annat blir stoft.
Något skall klarna och något skall mogna,
medan jag känner min väntan
famnas av mårornas doft.

G M Silfverstolpe:

Poeten















Mitt rike är den lyriska extasen;
som torn stå metaforer vid dess gräns.
Min ordenskedja är den gyllne frasen,
min högtidsdryck vokablernas essens.

Jag lärde av den forna sångarrasen
hur stansen smids och rytmens båge spänns.
För prosans folk, som brummar kontrabasen,
får lätt min vers en konstlat hög kadens.

Så är det. Skall jag gråta? Kanske är jag
en eftersommargök, en sångkrank dåre,
som ej av tidens klockverksgång betvangs.

Jag botas nog; men än så länge bär jag -
Donne, ch´avete intelletto d´Amore! -
till eder ekon från La Gaie Science.


F G Bengtsson
Frans G. Bengtsson (1894–1954).

onsdag 12 augusti 2015

Strandgräsets pendel

Strandgräsets pendel svänger
över havets antika spegel
mäter tyst och obönhörligt
snabbt rinnande sommaren
till sista droppen.

På stranden vadar vi i timglassand
från tusen förrunna
somrar.

R P Olofsson:


(dikten publ. med förf:s tillstånd)

lördag 8 augusti 2015

Skördemannen
















Nu är det soligt och varmt på näset,
som insjön famnar med ögon blå,
och fröna skallra i penninggräset
och alle man skola ut och slå.
Här har jag slipsten och här min bytta
och mat i väskan till ängen ut!
Nu är det fråga att göra nytta,
vi få nog svettas, förrn det tar slut.

Här, flicka kära, är räfsan färdig;
ditt namn jag skurit i skaftet in.
Kliv ej i bäcken! Nej, kom, jag bär dig
igenom livet, om du blir min.
Var ej så blyg, det är inte farligt:
du får ej väta de fötter små.
Kom, jag skall bära dig nätt och varligt
det är ju gott att vi äro två.

Den ena stöder så lätt den andra;
det är ej gott till att ensam gå.
Tillsammans vi uppå ängen vandra,
en gör ej nytta, men bägge två;
ty vad jag fäller, du räfsar samman
och bärgar sedan i ladan in.
Ja, låt oss leva i fröjd och gamman,
tills Herren skördar på ängen sin.

Du tror väl inte, att jag dig sviker
och glömmer bort dig för gods och gull?
Man blir ej lycklig fast man blir riker
och ej förnöjder för pengars skull.
Men om man äger i alla öden
en trogen vän att sig sluta till,
då blir man lycklig i själva döden,
då har man gjort så som Herren vill.

Tack, flicka kära! du viskar bara
i örat på mig - det lät som: "Ja!"
Nog får vi bröd, det har ingen fara,
om blott vi spara på pengarna.
Med flit och bön och med kärlek trogen,
så menar jag, det blir ingen brist;
Gud ger oss säd på den lilla logen
och tänker på oss båd´ först och sist.

Se så, nu börjas! se, gräset ligger
omkull i rappet, ty slåttern går.
Förgäves blomman om livet tigger;
nu är den slut, hennes korta vår.
Så mänskan faller ifrån sin stängel,
när skördarn kommer med lien sin;
men tätt i spåren, där går en ängel,
som räfsar samman och bärgar in.



C A Wetterbergh

tisdag 4 augusti 2015

Studentsången

















Sjung om studentens lyckliga dag!
Låtom oss fröjdas i ungdomens vår!
Än klappar hjärtat med friska slag,
och den ljusnande framtid är vår.
Inga stormar än
i våra sinnen bo,
hoppet är vår vän
och vi dess löften tro,
när vi knyta förbund i den lund
där de härliga lagrarna gro,
där de härliga lagrarna gro.
Hurra!

Svea, vår moder, hugstor och skön  
manar till bragd som i forntida dar, 
vinkar med segerns och ärans lön; 
men den skörd utan strid man ej tar. 
Aldrig slockne då 
känslans rena brand, 
aldrig brista må 
trohets helga band 
så i gyllene frid som i strid. 
Liv och blod för vårt fädernesland, 
liv och blod för vårt fädernesland! 
Hurra!

Kanta studjosi

Kantom studjosi extrabon sjur!
Lassom galeja in spring juvenar,
nock funkar kordan kum san’ bravur,
kaj futura blondina üst var.
Nolla furii
in va psykosan sit,
esperan v’ami,
promissan va kredit,
kum voj knopa bandage in plantage,
kvo dulkissan diploma florit,
kvo dulkissan diploma florit.
Hojlah!


[Detta är en översättning av den s.k. Studentsången till det det grönköpingska världsspråket transpiranto].

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg