Farväl med lek och tidsfördriv

Farväl med lek och tidsfördriv!
Re’n östans andedräkt i seglen blåser liv.
På vågens höjda rygg vårt tunga Finland vaggas,
och havets tryckta skum för bogen flyr och fraggas:
De svenska bergen smått ur ögnasikte fly,
och redan synas de blott som en svartblå sky
på vilken himlen tycks sin stora rundel vila.
Uti min svenska blod helt sorgsna känslor ila:
jag koxar åt mitt land, och ser med harmsen själ,
hur luften det allt mer mitt öga undanstjäl.

Farväl, min Fosterjord! Gustavers dyra moder,
du land, som prunka kan med Carlars ärestoder;
o! gamla svenska bygd! din mistning smärtar mig,
och hjärtat saknar fröjd, när ögat saknar dig.
Dig, Atland, skall min tjänst evärdligt helgad bliva,
fast Turken ville mig ett storvizirskap giva,
samt hundratusen man att bort till Mosco gå,
och se’n en stor Serail bestå.
Det vore väl en fröjd, att kunna tukta ryssar
och få så många läckra kyssar;
men jag är svensk och svensk jag blir:
Förlåt mig, Herr Sultan! jag kan ej bli Vizir.

Och du, som denna tid Europens statshjul driver
med complimenter och med Livres;
Herr Ludvig i Paris! om du än säga vill:
Tag ett av mina slott, och buga dig därtill;
så bugar jag igen: men lämnar dessa slotten
mot minsta torva jord på Sverges kära botten.
Dess frejd, liksom dess luft, är manlig, sund och ren,
där såg jag ljuset först, där samles mina ben!

Lät Hatt och Mössa dras, lät tvedräktsåskor knalla:
en ek, som då och då en liten skakning har,
i jorden bättre fäste tar.
När Rom ej trätte mer, begynte det att falla,
och England når sin höjd mitt under split och kiv;
parti är fria staters liv.
Ja, gånge hur det vill,
hos mig är ingen bit, som ej hör Sverge till.

J Wallenberg

Ack, Svea rikes mör

Ack, Svea rikes mör, I våra hjärtans kungar!
Tillbedjansvärda barn och nordens skönsta bloss,
som sitten hemma nu och kanske glömmen oss,
det är för er, I stygga ungar,
som vi stå ut så mycket ont.
Att I vid läckert te må jollra bort en timma,
vi på en bräcklig spån till andra världar simma.
För några lappriskärl, som leka i er håg,
vi, fånar, trotsa vind och våg
och löpa fara till att sjunka,
att I må på en bal med Kinas grannlåt prunka.
Och sen kanske en sprätt, frisörens händers verk,
som utom lilla Lisas särk
har aldrig segel sett och tror, att skepp i sjön,
liksom en hyrkuskvagn på stora Dronninggatan,
av hästar dragna bli - en sådan pudrad satan
hos dig, du otacksamma kön,
som oftast snattar bort vår dyrt förtjänta lön.
En officer med tvenne rockar,
som mjöl från knekten stjäl och strör i sina lockar,
som bygger på sin börd ett uselt övermod,
fast han på krogen dränkt sin stamfars ärestod;
en sådan galonerad hare,
som alltid tappar, när han slåss,
en sådan segrar gör hos dig, du svaga skare,
änskönt han till sin rock har lånat mynt av oss.
Så ser man fårens ull på andras axlar bäras
och biens trägna svett av lata humlor täras.
Ack, flickor, det är skam! Låt ingen er bedra!
En sjökarl krusar ej, men älskar hjärtans bra.
Med några lätta ack! står sprätten mjuk och buckar,
när vi med plåtars vikt ledsaga våra suckar.
Tar officeren fram en möglad ättelängd,
så lägga vi för er piastrars ädla mängd.
Ack, flickor, löner då vår möda!
Vad duga sprättens tomma ack
mot blomster, sidentyg och rack?
Och anor ge ej heller föda.
Lät då galonen med sin pik
omkring en trumma sig förskansa.
Med oss är bättre till att dansa:
piasterns klang är vår musik,.
piasterns klang är vår musik.

J Wallenberg

Herkules

HERKULES arla stod upp en morgon i första sin ungdom,
fuller av ångst, och tvik, huru han sitt leverne börja
skulle, därav han pris kunde vinna med tiden, och ära. 
I det han alltså går uti tankar, och högsta bekymmer,
trippar ett artigt viv, doch lätt av later, och anseend´, 
till honom an; blommerad i margfallsfärgade kläder;
glimmand' i pärlor och gull och gnistrand' i dyrbara stenar;
skön av anlete; men (som syntes) sminkad, och färgad;
som en driva snövit, med rosenfärgade kinder; 
käckögd, djärv utav uppsyn; av hull var hon fyllig och frodig
gullgålblänkandes hår, bekrönt med roser i pärlor.
LUSTA var hennes namn, vittdyrkat i världenes ändar.


Dänne var intet allen; hon kom med tre sine döttrar, 
samt sin son, deras broder, häran, i sådana lynne: 
En var tröger å fot; halvsovande, gäspande, tunglynt, 
ovulin i sin drätt, obörstad, och solkot i klädom; 
dock var hon illa beprydd med en krans av svimmel, och valmog. 
Hon bar ett hyend' inunder en arm, och kortspel i handen; 
koxade kring var hon for, och klådde gemenliga fingren. 
LÄTTJA var hennes namn, av moderen ärnat i vaggan. 


Andra var morlik, dristig, och kön, med mysande munne; 
värvde sin' plir-ögon om, med lekande, lockande later; 
evar hon gick, drog hon å sig varsmans ögon och ålit; 
klädd var hon i fint skir; att hon synts vart klädd eller oklädd. 
Svanvitan hals, därå spelande ringsviskrusade lockar; 
tittarne tittade fram utur floret, och halvbara brösten. 
Giljand' i lönnliga vis, och puffande, pyste till älskog. 
Hon had' ett eld-fyre på sin hand, stål, tunder, och flinta. 
KÄTTJA var hennes egentliga namn, kärälskelig allom. 


Sällsynt av anlete var den yngst' av dessa tre systrar: 
ett öga grät; med det andra då log hon; snart var hon efterst, 
snart var hon föråt i tripp-trapp, snäller och dans-vig å fotom. 
Hon var klädd oppå fransk, därå allt var brokot och krokot; 
ringat och slingat i kors; med fransar i lyckor och nyckor, 
pappat och knappat i längd och i bredd; med spitsar, och litsor; 
runt omkring, och i ring, a la mode, beflittrat, och splittrat. 
Hon bar oppå sin hand ett seglande skepp, utan styre. 
FLÄTTJA hon het; är mycket avhållen av mesta vår ungdom. 


Jämt´ henne, kom där ock vältande fram en stinner en sälle; 
fnyste och pyste så medan han gick, han rullade fotlös, 
som ett marsvin häran; var brusande röder och droppögd; 
han bar en krans å sitt hövd, inflätad' i revor med humble. 
Tuppor all om bevävd, bland friskdaggdrypande druvor; 
glas hade´n i sin hand, och en brinnande lunta kring armen, 
samt därinunder, en rulla tabak; och pipor i kransen. 
Så kom en an, och denne var tärnornas livlige broder, 
RUS heter han; är en lustig i lag, tidkortelig hanse. 
(RAPP var denne gång inte där hos, var ute på värvning).  


Denne var LUSTAS följd, och prakt uti bunad, och hovsind, 
efter en ärbödig ögnlat, handkyss och vyrdliga knäbukt
börjar hon ett sött tal, på sätt som följer av ordom: 


HERKULES, stolt av mod; av blod högädeler herre, 
vad för en ångst, och kval, är den ditt hjärta betungar? 
Vad för tvekan är i din hug? Beskåda din ungdomsblomster, 
och år; din färga, din hy, dina blysande kinner; 
pröva din ögons makt, din oförlikliga fägring, 
älskad och önskad utav de vänaste jungfrur i landet. 
Tag dina gåvor i akt, medan åren och dagarne lida; 
sätt dina krafter i bruk, förrän åldern och gråhåren yppas. 
Tänk; här är inte bestånd i världen; och allt är i loppet: 
såsom en eld, en ström, ett glas, ett gräs och en blomma
brinner och rinner och skin´ och grönskas och blomstras om afton 
men finns släckt, stilld, bräckt och torkat och vissnat om morgon: 
alltså människioliv som rök försvinner i vädret. 
Hel i dag och sund; frisk, lustig, fager, och röder; 
morgon är kaller i munn, stockstelnadstyver och döder. 
Döden molmar i mull allt vad här glimmar och gläntsar; 
döden kastar å kull allt vad här yppert och högt är; 
döden knossar i kras allt vad här kraft har och helt är; 
döden trampar i träck allt vad här fagert och fint är; 
döden dväler i dvalm allt vad här levnad och liv har; 
döden raffar å väg allt vad här aktas och älskas; 
döden själver är INTET, och gör all ting till ALLS-INTET. 
Efter döden är ingen fröjd. När anden är ute,
var bliver all vår lust? när Ögat har intet at se mer; 
ögat har intet ljus; och örat har intet som höres: 
var bliver all vår lust? när kropp och själ äro skilde. 
I det mörka eviga Tysta! 
Så är i känslan ock ingen fröjd, där kroppen är ingen; 
vad är ock lukt och smak där varken är ång eller anda? 
Ack! att ock ingen dröm är uti den eviga sömnen! 
Solen bärgas, och var dag vanskar han ljuset i mörker; 
men kommer upp, och mörnar igen, var morgon, å skiftes: 
människoliv icke så; när det en gång skrider under
kommer´et aldrig igen; men blir i det eviga mörka. 
Detta betänk; och lev, så länge du lever i världen. 
Mig följ; träd mig bi; på lust och fröjdiga dagar, 
skall dig ej vara brist: Skön kvinnfolk, lustiga bröder, 
spel och sång, gott vin, mjuk säng och kräsliga rätter 
dig skola vara beredd´, så natt, som dag, och all ögnbleck. 
FRÖJA skall vara dig huld, min allsomkäraste syster, 
FRÖJA dess övervälde behärskar jorden och havet, 
himmel och all element; bland gudar och alla gudinnor 
äldst, och den ädlast' hon är; alls-levande moder och amma. 
Hon skal bliva din alldaga gäst, och ljuvliga bivist´; 
LEKAR och LÖJE därhos, med SKÄMT och all' artiga PUSSAR. 
Jämte de tre (sina täckliga tärnor) nådegudinnor. 
Samt självsviljande blinde, gullvingade, nakota, snälle, 
lille, med pilar och bloss och båga beväpnade skytten; 
den hjärtbindande, tvingande, slingande, väldige kämpen; 
högmodsdämpande, sinneberövande, stridsamme hjälten, 
ASTRILD, FRÖJAS Son; din jakt skall denne beställa. 


Mera, min HERKULES, hör; jag har tre frejdaste döttrar: 
dem du här hos mig ser, lik' i dygd; men av olika kynne. 
LÄTTJA och KÄTTJA, så heta de två, och FLÄTTJA den yngsta; 
hjärtans barn, god', och husliga tärnor och ärliga Systrar. 
LÄTTJA gör ingom men; är from, och spaker i verkom; 
LÄTTJA gör intet rumor; far saktliga fram; driver ingen; 
KÄTTJA gör allom lust, är fräck, och köner i åtburd. 
KÄTTJAN är vacker, och vaker, och kvick oppå rolet i vändning. 
FLÄTTJA faar hit och dit; snart ler, snart gråter av ingo; 
lättlynt, flater, och frak, och lägger allsinte på hjärta. 
Dessa tre systrar dig till tjänst skola stundliga stånda. 
Vad i ditt hus och hov görs tarv, skola de samma syssla. 
LÄTTJA skall bädda din säng; och LÄTTJA skall söva din' ögon;
KÄTTJA skall väcka dig upp; och KÄTTJA skall blåsa dig eld upp. 
FLÄTTJA skall vara din id; och FLÄTTJA skall vara ditt arbet; 
FLÄTTJA skall flytta din ord; dina saker, och ärende driva. 
Dessa med samt min son, herr RUS, deras samkveda broder, 
dig till tjänst skola stå, från morgon, allt inuti morgon. 
RUS ditt hemliga Råd, skal mästra ditt hov och all uppvakt. 
ASTRILD ymst med herr RUS, din tid skola lämpliga korta; 
sorg och samvetesagg fördriva med allrahand apspel. 
Bort med papper och bläck; bort böcker, cirklar och pennor; 
skulle du smitta din hand, din' adliga mjölkvita fingrar, 
skulle de fläckas i bläck; huru ville du frustugun vittja? 
Grepe du en under kinn, eller komme vid hals, eller handen; 
Pfuj! skulle bliva din tack; vad skulle full systrarna säja? 
Sudle sig skrivar' uti sitt bläck; lät klerker och djäknar 
möda sig i sin bok, lev´ mätarecirklar och pennor. 
Du är av ädlare blod; din ätt det skulle vanära. 
Men där tiden dig bleve lång, och skulle sig hända, 
at en otidig lust skulle binda din hug till at läsa; 
så vare dig befallt den härlige lärare Naso
i sin giljarekonst; Amadis, Marcolfus och andra 
som i gemen äro tryckta på Dansk; Melusina. 
Keyser Octavian, Finck Riddare, skön Magelona. 
samt den tröstrika kärlekslärdomsfulla Diana, 
Schäfer Amandus, kysk' Amaranth', Eromena, 
Chariclia, Eurialus, Fiametta, Calisto, le Cento-novella, 
Ugelspegel, ändock han är något grov uti pussar,
jämte den tidsfördrivlige Claus, bör' inte föraktas. 
När du nu kommer till högre förstånd, och vill uti lärdom 
yppare bliva än all andre; så läs, och lägg oppå hiärta 
la Macaronica di Coccaj, Rabelais, La Lucerna: 
Picaro, samt Picara, La Pippa di Pietr' Aretino, 
samt den högtstiliserad' Retorica delle Puttane; 
jämte vad mer uti FLÄTTIONES ymniga Bibliotek finns. 
FLÄTTIAN är här uti lärd; och kan dig mästerlig öva. 
Eljes är ock en Bok av fyra regerande Kungar; 
där i du nogsam lust, och tröst, och månghanda finner, 
till din tidsfördärv (fördriv, iag ärnade säja) 
däri vi finna La-bete, Triumf, Rus, Krympa, Manelle; 
Färgan, och Munta därhos, Styrvolt, Karniffel, och Femkort, 
Hypken, Pittela-pump, Trapeler, och Primer, och Pikette. 
Brädspel är ock en lust, i Tick-tack, och All-boverie, 
Damen, och Fruenspel, Ut-och-in, Förkehren, och Irisch 
och vad dylika mer är, som dig tjänar i övning. 
LÄTTIAN är här-uti god; hon kan dig lekarne lära. 
Djupa besinnande hjärnbrott; höga latiniske fratsor 
fly som en orm; de villa ditt huvud och kränka din hälsa. 
Varte studera? du blir vart doktor, präst eller abbot. 
Ästu då lysten å jakt; tarvst aldrig dyrka Diana; 
lystr' och söka te skogs; fara, ränn', och göra dig omak; 
våga ditt ynglige blod mot björnar och farliga lejon: 
KÄTTJA min ungdoms lust, min dotter, och älskliga livs-frucht
skall dig föra på jakt, som hjärtat och live må lysta: 
rådjur och hindar av hull, svan-vit' och lena som ullen; 
av sötsuckrdrypande mun; röderosende läppar; 
kärliga sävliga djur; finljuvliga, fogliga tärnor; 
hitsiga, kitsliga, modiga, frodiga, kåta madusor: 
spake som däggande lamm och vilda som hjortar i brunsten. 
dess' äro djuren, oppå dem du skall öva din mandom. 
ASTRILD vet deras spör; och kan dem artliga vänga: 
ASTRILD snarfota skall din´ garn uppställa, med lämpa. 
Gilja kan han, och gillra med list; när KÄTTIA begynner 
blås' i sitt horn, och hundarna janka, då skall du med hiertans-
lust, och nöje få se huru djuren i garnen besnärjas: 
Här går´et an; kön ASTRILD han fäller, och spänner, och skjuter. 
Övning i vapn, och skaft bemödar ryggen, och armar. 
Fäkt' och ränna må den som har förmycket av hälsan. 
Snart är ett öga sin kos, om ballen springer å klingan.  
Snart är en hals avbräckt, om hästen snavar, och störtar. 
Bort med sådana lek där ögon och hals står i våda. 
Dock med måtta så måste det ske: din häst lära tumbla 
skjut', och ränna te rings så mycke som där oppå löper 
att du må syn´s var' av adelig ätt, och mer än en bonde. 
Dansa gör ingom ont: dans kan din hälsa bevara: 
dans en hälsebot är; dans lisar allt arbet och omak. 
Ingen om aftonen är så trött, han skulle ej dansa. 
Dans är en ädele konst, gör gunst hos fruar och jungfrur. 
Vill du då stormar och strid? Min son skall föra baneret. 
Min son RUS, uti kannor och krus; uti gruvsamma bolkar,
dig skall öva med art, och drilla på vänster och höger: 
kommer i fält mot dig en flock av fuktiga bröder,
tappert sätter han an, med sådan en iver, och allvar, 
att han i lisla stund skall fälla de modiga hjältar, 
som rättnu stodo käck, och köne; som oxar i golve. 
Komme där ho som vill, han vet dem möta med allvar. 
Stå skola troliga bi, goda, gamla, välövade Kämpar, 
Fransman, Monsieur Avous; och Välske Signor, Vi-fo-brindis; 
och för all' ander förut, den redlige svenske, Gott-år-bror; 
jämte den aldrig-otörstige tysken; Sauf-du Rein-auss Hans. 
Byssor och svärd är' här intet i bruk för slangar och mösser,  
morgonstjärnor, fyllda granater och halva kanoner:  
gå här i svang stora Barkenmayre, bullar och bolkar, 
fyllda på brädd; djupa tumblar', och humpar och höge bocaler. 
Hugg, stick, slå; vare långt härifrån; (dock somliga bjässar 
finnas ibland, som knappt kunna låta´t och hava det laget.) 
Krut och lod är här intet i bruk: man sätter i ställe
klart rhensk vin, Bacheracher, en Mentzer, och ljuvlige Necker. 
Rinkhauwer, Moskateller, av Gudarne drickes, och älskas 
spanska därhos, Alikant, Blanck Bastard, och söte Canarier. 
Petersimens, Starck Frontiniac, och fransk vin, i nödfall. 
Jämte Claret, Hypocras: och flerhand' lystlige drycker. 
Sedan är ock gott öl, som RUS skal bringa på banen: 
Brunswigs Mumma, Possnäll; Garley, och Halbersta' Bryhan. 
Zerbest- och Rostocker Öl, Fyns-Mjöd, och Westgöta-Mölska; 
Knisnak, och Rumeledois; men bort med Kuckuk, och Rastrum. 
När nu blåses alarm, och dundras i trummor, och pukor: 
lös´n är given, Holà; Rundà-rundà-dadinella. 
Sätter i bröste tillika Gottårbror och Sauf du Reinaus Hans. 
Högra Flygelen kommenderar Monsieur Avous: den 
vänstr' in furia, svänger häran Colonel Vifobrindis. 
Här gäller an, halvt, helt; Sätz an, in floribus, hals auf: 
Korl-morl-puff; in ein Schluck, one tuck, one schmuck, one bart-wisch. 
More Palatino, Tree-på-ra, ne gutta supersit. 
Här sätts an uti kors, och i kvär; oppå rad, och i runden, 
här sätter an var oppå sin man, här sturlas, och stormas, 
här är buller, och här är gny, här sorlas, och ållas. 
Här mon Barkenmeyer herümmere gahn, med de djupa, 
halv-mans-höga bocaler; och herredryckshållande bolkar. 
Artollerii bringes an, kritvita Brabandiske pipor;  
jämte det allerskönsta verginske taback, som i staden finns; 
här är eld, här är lunta, giv fyr; lät-gnistra, lät röka. 
Såsom i Nobis krog de nu sitta bland eld, uti dimman. 
RUS går om-här, han manar, och trugar, han hörter och yrker. 
Intill dess att striden är all. Av de modiga kämpar 
raglar här en; en stapplar, en stupar, och falla de hopvis. 
Välter här en i bänk så ränner en huvud i väggen. 
En ger opp andan och allt; en somnar, och kivar en annan; 
annor gråter, och ler den tredje; en sitter och kväder. 
En plägar älskog, och bannas en annan om alla Sju tusend´. 
Summan är det: när alla ge tappt och spelet är ute, 
prisen han är då din; dig hembärs seger och ära. 
Drick till dager är ljus och sömnen rinner i ögon: 
När som solen han är uti närmaste trappa til uppgångs,
lägg din´ ögon ihop; då kommer sötaste sömnen. 
Gör dig allsintet kval; var alltid lustig, och sorgfri: 
Akt' icke fåfängt ros eller last för skam eller ära, 
ÄRA så väl som SKAM äro vind, och namn, utan ingäld. 
Gör vad dig rinner i hug: ty dig och dinlika funkar 
skriven är ingen lag, för larvor löpa små gossar: 
bönder och dylika pack man plägar skräcka med lagen. 
Spindelen i sin garn bestrickar spinkote myggar; 
getinga snorra sig ut; och slippa de brummande brömsar. 
Sådan är allmänna lag: de fattiga fasna, besnärjas; 
stolta och stora gå fri, och slippa de trotsige drottar. 

Nu min HERKULE kom, utan högre betänkande följ mig. Wägen är jämn, och bred, bland Roser och liufliga Lillior, Makliga rinner han hän, genom ängiar och fuchtige däldr, (ERRATA: dälder) Skogen är lustig, och qwistarne full af qwittrade Foglar. (ERRATA: qwittrande) Alskiöns fruchtbare trä, pomeratzer, och Candiske drufwor, (ERRATA: pomerantzer) Alstädes, här och där wid wägen å bäckarene finnas, (ERRATA: bäckarne) Månge små meenlöse diur, man seer där spelande springa, Källor och lefwande watn, fördeelt vti månge små bäckiar, Ruska så sachtliga fram, genom blanke små glittrande steenar, Den swale Westwind surrar ibland, och raskar i löfwen, Spridand' een liufwelig lucht, af blomor och hälsesam' örter, Susar i sachtan dön, uti skuggan, och lockar i sömnen. Alt är täckt hwad här ögat seer, och fötterne träda, Kom, kom HERCVLE kom; vtan högre betänckiande, fölg mig. HERCVLES öfwertalt, som en vng och hitziger Herre, War opå språng, steg til, och wille nu föllia Fru LUSTA: I det een annan kom, i Fruus hamn, menskelig ansedd, Doch icke Menniskia: men een trofast ädle Gudinna, Hon war sedig uti sin gång, och wyrdig af anseend, Wigtig i laater, full med alfwar, och ährlig af vpsyn, Brun vnder ögon', och bränd af Sool-skijn, mager af hulde; Renlig i drächt, sniöhwijt, af silfwer-blänckiande klädnat, Slätt och rätt, och skiär, på dätt ährlige gamle maneret. Denne lät vp sin munn, och talte medh alfwarsam ordom: HERCVLES ädel af ätt; till ähra född och erkoren; Hwert wil dätta? See till; Stat stilla; betänck dig. Weetstu ock Ho den är, den med dig snackar i löndom? Denne dess pijpa så sött dig flistrar, och lockar i drömar? Tag icke lättliga råd af den dig icke bekänd är, Denne som för dig stod, den du meentst wara Gudinna; Är ifrå Stygia putt, hin Stygges dotter och alster. Lusta geer hon sigh namn; Fru Lasta med rätta mon heta. Doch om laster och skam äre lust; om lust står i odygd; Billiga med alt foog, mon hon sig kalla Fru Lusta. Hwad gifwer hon för råd? Gud tröste den där opå lijter, Hon; Hon leder en wäg både jämn och breed utan omak, Geent, rätt fram, i fördärf; han glijder all makelig ut-åt Lutande; lätt til gångs; men bratt, och brattar' åt ändan, In til dess där är intet meer håld: den reesande måste, Ränn' och ränna til des han störter och stadnar i afgrundn. Der honom harm, jämt ånger och wee, och äwarande jämmer, Samwetes-agg, och qwal, den odödlige Matken, och Elden Möta med öpen gaap, och anamma til äwige plågor. Wakta, min wän, sij till, sij denne blijr ändan å frögden, Som dig denne så skönt afmålar, och bildar i sinnet! Ney, min Son, icke så; til Sälheetz paradis ingen Nåkas i så måtto; Sömn, och Ruus, och Leekar och Löye, Föra dig inte där in: Men ijdkesamt arbet och omak, Nyktert lefwerne, lust til ährlighet, alware wijsdom, Leda dig in opå Mijn', det är Dygdenes stenige foot-spor. Min wäg han är uti förstone trång, bland stubbar, och stenar, Muddig, och ojämn, diup, och bewext med tistlar, och törne, Bär alt opföre stiält, moot wåndlige klackar, och klyffter, Tils emot ändan: der dig tröttan och klijfwande möte STYRK, och TRÖST; de räckia dig hand, de stödia, de lyffta, In til des din foot är fästat, och och stadder å Banen, (ERRATA: din foot är fästat, och stadder å banen.) Som sedan äfwen, och god, dig förer i Salighetz hallar. Här blifwer omak och arbete lönt, dijn möda bekrönes Med obegrijpelig hugnad och frögd, samt ewiga lijsa, Oförwanskliga Nögd, och Glädie dit hierta belysta; Du då finner i Högdene Nåd, och täckelig ynnest, Hoos både qwinnor och män; du fägnas och ähras af allom. FRÖJA med hennes Son; dem fly som Paddor och Ormar: FRÖJA med hennes Son, äre farlige, skadlige gäster: Liufliga träda de til; men swijka med ånger, och ymka, Hälsa, med mod, och blod, godz, penningar, heder och ähran, Stiäla de sinom wärd, och drifwan å lykton, ur husom. Armod, och håån och spott, ondt Samwet och kräncklige plågor, Leefa de den, dem hyser; och den, dem främiar, och älskar; Så löne de! bort, bort, med sådana gäster ur huset: ASTRILD sägs wara blott, och blind; doch snäller och hurtig; Liten af wäxt; med bloss och Pijlar, och boga bewäpnad; Snar-fotad, och försedd med flychtige gyllende wingar; Sant äret; Han är blott utaf blygd; skam-naken af ähra; Blind uthi wett; men klok, och snäll uti lister, och arghet, Liten och lätt utaf Dygd; en olyks-fogl af vphof, Läm honom wingarne; bräck hans boga; giör pilarne stumpa: Släck hans Fackel, och Eld, med arbet, och ährligit vpsåt; Fly, och fächt' icke minder å rygg (som Tratarnas sed är) (ERRATA: Tatarnas) Drijf bort LÄTTJA, så trijfs icke KÄTTJA; så swinner och FLÄTTJA. RVVS kör här-ut, med tummel, och suus, och hans yrne Sälskap: (ERRATA: yrene) Dy där Ruus holler hus der dwals icke wijsdom och frode. (ERRATA: håller, ERRATA: dwäls) Ingen dygd vprinner, och gror wid wijn, och i glasom, Wijsdomen hafwer sin wist i dy torra: Så säya de gamble. Dagligit öfwerflöd uti Maat, och i Dryck höfwer ingom, Wijsan man: Förnufftenes Anda det dämpar, och qwäfwer. (ERRATA: dämper) Wijn är en qualm; ett moln vti druckne mans hwimlande Hierna; Som den skiära förnufftsens Sool, så styggliga duncklar, Dunklar i tokn i wahn-wett, i dårheet, och barnsliga fåhnsko, (tokn / tökn) Ey käre sij, huru täcker är Ruus, när läpparn', och ögonen drypa, Där han wagglar här om, full-stinner han stäner, och stankar; Där han sitter, ey weet, hwad han talar, weemar, och ählas. Pijgorne lee där i wrån, och drängiarne smystra på golfwet. Barnen gråtande löpa med roop, ô Möme, Sij Busen! Weestu hwad ändan han är? huru Frossare lefwerne lyktas? (ERRATA: Fråssare) Såsom en Oxe beskärd til offer, han gödes å stalle, Rundelig in til des, han prydd med krantzar, och blomster, Föres uti stor ståt, föregångande trummor och pijpor, Til en faselig ort, där altar och eld honom bijda, Där liuter han sin död, af Slacktare-klubba bedöfwat, Där blifwer han deels bränd, deels kräsliga kokat och ätin, Dyrt måste han sin brödsl, fijn ryckt, och hafra betala. Rätt opå dy-lijka wijs, gåret an med Swermare lefnat; Daglige ruus, uti suus, banketerning och kräslige gästbod; Harpor och spel och dans, lättfärdige lekar och natt-gång Ett sinn, vti lijka måtto, de dyrliga måste betalas; Klagan i gråt, med jämmer, och ach, blifwer ändan å Leken. Derföre, Stat du nykter, op å dijn wakt: dijne Tanckar, Anslag, och Ord; dijne giärningar alla du grunda på Gudz bud. Gud han är ährones Gud; Gudz Ansichte lyser oss Ähran. Ähran är Dygdenes Root; och Dygdenes grundwal är Ähran. Dijt måtter all Gudz Lag; den Oss allom i sielfwe Naturen Fast inpräntat vti wår Skäl, och Samwete lyser. (Skäl / Siäl) Är nu wår Siäl vtan Skiäl? eller äre wij fänad och bestar? Släckie wij sielf wår Eld, och dämpa det andlige Liuset, Ded som Oss Skaparen i wårt bröst, hafwer eldat och vptändt, Til wår Salighets Lysn, och Ledsn. Huru? wele wij sielfwe Wända wår Ansicht' ifrån Gudz Ansicht, och sänk' oss i mörkret? Hwad blifwer af wår Siäl, den Gud oss sielfwer har inblåst? Ach! den ädele Siäl! den wij så förbarmliga störta! Hwad blifwer af wår hamn, och Menniskio-namne wij fördom? Hwad blifwer af Gudz belät', af Skaparen tryckt i wår Hiertan? Ney, min HERCULE, ney! den wägen han tämer oss intet. Dygdenes Stijg synes trång, och mörk, dem latom, och blindom: Är doch en Här-stråt, den Gud sielfwer han lyser och leder. Hwar i består då Dygd? medan Dygden är Siälenes Hälsa? Dygd är at älska sin Gud, hans Bud och Stadgar at hålla; Dygd står i Rättwijsa, där hwar och en sin Rätt blifwer ägnat; Ingen af ingo beskadd till Lem, Lijf, Ägn, eller Ähra; Dygd lijder intet wåld; öfwer-äfl hon styrer, och ågång; Lijder ey arman Man förtryckes af Högmod, och orätt. Dygd är, vträckia sijn hand, til styrck dem vsle betrycktom. Dygd står i fagert Modh, gott Lefwern', och ährbare Seder, Nychterhet, och reen Siäl, vti Tucht, och okränckliga Kyskhet. Dygd står i wett, och i Plicht; Huru, Hwar, Hwad, När, Hurulunda: Hwarföre, hwart bör skee: dy Dygd will granlaga lämpas. Dygd wågar inte på slump; doch slump, botas offta med snille. Dygd söker Råd; flyger inte för än hon koxar, och huxar Dygd flyr Lögn; der Lögn kommer in, går Dygden å dören. Lufft-strek, Stor-spräkerij, lame Saalbader, irrige Hiern-hwärf, Däss' äre skändlige feel; som bringa sin Herze på skammen. Dygd med Skämt sig täckelig gör, uti tijd och i ställe: Tager och geer med hoof, få mycke som ährone lijkar, Alt utan agg; utu Laag wari långt bort galla, med galnu. Hoof är i all ting bäst, Plump Stickenhet anstår en Narr wäl. Dygd lijder ingen Spott, för neesa då wällier Hon Lijf-laat. Dygd står i Manna-mods Styrck, sig låter af ingo förfära; Motgång, Sorg, Fegd, Watn-och Elds nöd, Dunder och Döden, (Watn- och Eldsnöd?) Achtar hon alt för Leek; Hon winner, och segrar i Döden. Seer du Min HERCULE, den gudomlige Dygdens Högheet? Dygd är en Siälenes skatt, där guld och penningar alle, Ey måge lijknas emot; är ädlar' än dyrbare Stenar. Märck, min Son; Som Dygd sigh grundar å Gud, och i Ähron. Så är och ingen Dygd, som icke beroor opå Wijsdom: Wett är Dygdenes Lius; och Wijsdom är Dygdenes Öga. Wett hörer arbete till; mins ey vtan ijdkeligt omak. Alt hwad dräfligit är, hwad högt, och i kostliga wärde; Alt hwad prijsligit är, hwad lof, och rosande, wärdt är, Alt gifwer Oss wår Gud, genom ijdkesamt arbet, och Yrkan. Lärdom af jdkna; men Wijsdomen aflas i Lärdom. Lärdomen är ett fröö; där af wijsdom gröder i hiertat. Märk dätt: Wijsdoms Fader och Moder är' Arbet, och Lärdom. Faar-lös, och Moor-lös, tynes han af; och trånar i wan-rykt. Siälan i allom år eenhand art, utaf himmelisk ädli: (Siälan / Siälen) Skildnaden är; at den ene, som glömbd, blijr liggiand' i Stofftet. Där den andre tags opp; hon waskas, hon skijres och krattsas, Glättas, och igrafz allrahand prydelige form' och figurer, (ERRATA: prydlige) Sådan är skildnan opå dän Siäl, som är Lärd, emot olärd. Siälen i Menniskio-kropp som en Eld förborgat i flinto; Finner hon ey sitt Stål; så gnistrar hon aldrig i blysning. Kåtkarla, Torpara, Träler, och almena Pack bruke Siälen, Int' ann' i ställe för Salt; at kroppen han icke må rottnas. Siälen är hwars mans ägnd; men blind och bunden i mörker Wijsdom är Siälens Sool, som töknen skingrar och dimban. At hon skynliga see kan hwad hänne tiänär och höfwer. Ästu ey Lärd; tro du inte, du west hwad Rätt, eller orätt, Gott eller Ondt är i sanning, ell' i skijnliga måtto; (ERRATA: ell' elliest i skijnliga måtto) Profwen är konstrijk; skyns offt flärd uti glimmande gull-glantz. Wiltu nu seya min HERCULE; mången är Lärd: men en Åsna, Toker i alt det han talar, och gör, en tylpel i gästbod: Doch är han lärd. Ney, HERCVLE, Ney. En sådan är olärd. Fast honom flödde Latin öfwer öronen ned opå skägget. Den sijne Seder, och Ord; sijne Lyster, och anfödde Sinne, Inte wet håll' vti töm; styra, fogligen hyfsa, regera. Han är en olärd man: wari Docter, ell' hete Magister. (ERRATA: Doctor, &c) An äret ett, som märkligit är: Om än allhanda Lärdom, (An / Än) Alsköns Dygder, och Himlisk wet dit hierta bekröna; Och den ädele Mildheet alleen hon fattas i Cronan; Så är' all' öfrige Dygder af intet Lius, utan anseend. Jag sad' i förstone, Gud är Dygdenes grundwal, och vphof. Nu, hwad är Gud? Gud är God, och sielve Godhetenes Vrsprung. Där icke röns någe gott; där är ingen Gud, eller ähra. Dygd utan dadlige Mildheet, een dunst är; een målning i watne; Skugg' utan kropp; een fyllning af wind; et hliom, och et Nord-blys. Födder är ingen Man för sijn skull alleen hijt i werlden, För sijn omätlige lust, eller all-stund-torstige swalg skull, Fåt hafwer ingen lijf. Ty såsom plantor och örter, Fänat, och Fogel, och Diur i skogen, och Fiskar i watnet, Alle til Menniskio-tiänst äre skapad', och ärnad' af Herran; Så är ock Mannenom Man, til fromma, den ene, den androm, Ordnat af Gudz försyn; den lägre skal tiäna dän högre: Torfftiger afla bröd af rijkom, med tiänster och slögder; Store befrämie de små, den högre skal hiälpa den lägre: Derföre lef ock du så, at andre må prijsa sig sälle, Af dijna Mildheets fruckt: war allom nyttig i Werlden. Tänck ock, HERCULE, på dijn ätt, och adelig härkomst. Mången af ned-trädd root, och oachtande fnöskote stubbar, Sprijter här ut, skiuter op, får löf, och kommer i blomma; Mången af fattigt blod, utkommen ur taak-löse kåtor, Stijger alt op åt, och op, genom Dygd och berömlige dater, Till det ypperste måål, utaf heder, och adelig högheet. Fins der emot och den, som högt opp i rijke palatzer, Boren i silkes säng, af Gud wälsignat i waggan, Fiärran af heden-höös, weet leda sin Adel och Ahner; Men: det klagligit är, Så nyttiar sin Adel och Ahner, At han i ställe för roos, för prijs, för Heder och Ähra, Gagnar sig håån, och spott, och alsom-största wahn-ähra. Lijdes af ingen Man; men af alle begabbas och hatas, Allom en öfwerlast, och Jorden een afrapi-börda. Icke så du, min Son: dijn plicht du tager å wahra, Wetandes att en Man sijne Fädgars Titlar och Ahner, Håller i wärdigt prijs, och i ing'handa måtto befläckiar, Inte benögd med dätt, at de hafwa bracht dig i liuset, Utan att du samme lius, med dit lius widgar och ökar. (Utan / Vtan) Såsom een Lampa sin Eld förkofrar och lyser i mörkre, Alt medan hon sin spädsl och näring niuter af Olio; Så will och Adels stånd med öfning af Adlige Dygder, Hållas uti sin glantz: Tryter här af Dygdenes olio; Släckt blifwer Adels-glantz; och Lampan hon tynes i mörker. Snöd är en Ädelman, den sielf-sijne Dygder ey adla, Snöd är en Ädelman, den Moors-qwedet adlar allena. Sidst du wille betrackta den aldrig-hwilande Tijden. Ungdomens åhr uti brunst rasa fort, som en ijlande hwirfvel, Åldren i miugg, omärckt, sacht-smijlande, smyger i ställe. Hwarföre gif god acht opå glaset, at Tijden i hwimsku, Ey löper hän: men Lär, och Gör hwad gott är i tijda. Tänck hwad et osnygt Diur, en gammal, och dygde-lös Man är. Ålderen har sin wank; när stöd, och stolparna bugna, Gaflarna luta fram ut, och wäggarna slå sig i rämnor, Taket gristnar i dropp, och huset begynner at braka; Qwarnen har ingen gång, eller gny, och fänsterne mörkia; Malört utur hwar knut, dörwe näslor i spryngiorne wäxa; Hanan å gyllande brand, springer inte meer om, lookar halsen, Lyder altzingen wind; men henger, och hotar at falla; Harpan hon är förstämbd; lyder intet; strängiarne snarra. Tå är i samma paltz slätt lust meer; frögden är uthe; Gästebod, harpor, och danss hörer op; både tiänsthion, och Husbondn Tänckia sig om, huru the må huset, och Härberge ryma: Sådan är Menniskio kropp: när åldren kommer, och åhren Krökia din hals och rygg; både händer, och hufwdet darra, Knän blifwa styf, din foot han waklar, och måstu på sidston Treefotat hielpa dig hän, som barnen i börian, å fyre; Winter-blommor opå din kinn, som safftlöse plantor, Groo, och gråna med hast: och Hösten i hufwdet hyser; Håren flyta dig af, som wisnade lööf vtaf Aspen, Skallan snöd blijker ut, der nu spela krusade lockar; Tänderna fall', och fahlna där hän, de qwarlefde stumpar, Winn inte mala sijn mäld; men målet de märkliga stympa; Örone döfna sin koos, och hörslen hon tapar, och tyner, Ögonen dunkla sin koos, och synen molnar i mörkre; Kraffter och alt fyker hän, och döden kijkar ur ögon: Wett, och Sinne gå bortt; fördwälmas i dwaas, och i glömsko; Döden är yttersta målet, i dy wij samkas, och ändas. FINIS.

Ur Avhandling om skönheter

Ur Min son på galejan, del 2, kap VI: Avhandling om skönheter

Ja, täcka svenska kön! Jag måste det besanna:
den mullvadsögon bär uti en hornvärd panna,
vars ömkeliga smak kan finna någonting,
som överträffar er på hela jordens ring.

Er hy, så frisk och ren, som luften den I andas,
är lik ett blomsterfält, där ros och lilja blandas.
Att samla i er bild allt vackert, sött och ömt,
naturens rika hand sitt hela förråd tömt.

Om altar byggdes mer åt någon dödlig kvinna,
blott för en svensk, jag svär, mitt rökverk skulle brinna.
Att vackra flickor se, gick jag all världen om,
men inga råkte jag, förr än jag återkom.

En engelsk mö är skön, jag tillstår utan smärta,
men har för mycket snö i ansikte och hjärta.
Du ser en snövit kind, men purpurn saknas där,
och allt för liten eld i hennes ådror är.

En fransk har täckhet nog, men konsten är för mycken;
naturens vackra verk fördränks i lånta smycken.
Tag smink och puder bort, så har du trollet kvar;
på närstånd är hon ej, vad hon på avstånd var.

Det mera södra kön är snömos helt och hållet:
det är så hjärtans klent, så hjärtans ömt och fjållet.
Det vissnar när det rörs, som blomman på en äng:
i bilek går det an, men ej i hustrusäng.

J Wallenberg