fredag 20 april 2018

Vårmorgon

Fall ned i den yttersta glömskan, du smutsiga minnesbok -
fall av som en trasig klädnad, du solkiga sorgedok!

I dag är himmelen vårblå, i dag är jag ung och fri -
Min nöds och försakelses tankar, mig flygen förbi, förbi!

Du ömmande barnsliga kärlek, av vilken min blick blev skum,
sjunk ner i växandets tystnad, i hjärtats djupaste rum!

Du skälvande längtan, släpp mig, var stilla och låt mig gå.
Nu kysser solen min panna och himlen är härligt blå.

Hur ljuvligt för den, som har släpat förhånad det sargande kors,
att varda en glittrande droppe i vårflodens sjungande fors.

Hur skönt att få vara i vinden, som leker bland knoppande trän,
en glättig och klingande visa, ej aktande vad och varthän.

Hur lyckligt att glömma de trälbundna tidernas mörker och svält
och varda lik lärkan, som stiger mot skyn över blommande fält!

 R Jändel:

Topelius 200 år: Aprilnarri

Kom, glada gosse, hör vad jag dig svär
för min tro skull:
jag håller dig så innerligen kär,
ja, för ro skull.
Jag håller dig så rar,
som om du aldrig var.
När jag blir sexti år, så ska vi bli ett par,
ja, för ro skull,
för tro skull.

Jag är den klara sjö, som speglar dig
uti vågen,
och allt till nästa fläkt så är du mig
uti hågen.
Och tror du inte sen
jag älskar dig allen,
så rår jag inte för att sjön ej är av sten,
uti hågen,
i vågen.

Min vän han är en ros av snö så grann
uppå rutan.
Bäst som vi båda kyssa ömt varann,
är jag utan.
Ty den som jag vill väl,
den kysser jag ihjäl,
och vill han inte det, så tror jag det är skäl
jag är utan
på rutan.

Kom, glada gosse, lägg en snara ut
emot vinden,
och fånga månens sken vid vägens slut
bakom grinden.
Och när du fångat då
en stråle eller två,
så knyt dem kring min hals, och då skall du mig få
bakom grinden,
i vinden.

Z Topelius:

tisdag 17 april 2018

Topelius 200 år: Runeberg inför sitt rykte

Johan Ludvig Runeberg.gif




Konstnärsgillet den 5 Februari 1878
(Runebergs födelsedag, året efter att han avled)

Han drömde, även han, en gång
om ärans lön för bardens sång.
Det syntes honom stort och skönt
att stå för världen lagerkrönt
i glansen av ett frejdat namn
och lyftas högt i ryktets famn
som sanningens och segerns tolk,
beundrad utav land och folk.

Han fick det allt, när han blev man:
sin like här han icke fann.
Han var den ypperste i nord,
den käraste för fosterjord;
hans ord gick över land och sjö,
det sprängde berg, det smälte snö,
det tände tusen hjärtans glöd,
det trängde genom natt och död.

Hög som en konung, såg han mot
ett folk i kärlek vid hans fot,
och gav han detta folk »Vårt land»,
så gav det landet i hans hand;
och vidgade han stolt dess barm,
så bar det honom på sin arm,
och sjöng han om »dess blomnings knopp»,
var han »dess fröjd, dess ljus, dess hopp».

Men se, då ändrades hans håg.
Ju mer han steg på ryktets våg,
ju mer han mötte, var han gick,
en öppen famn, en tjusad blick,
dess mer han kände trycka tung
den ära han sig drömt som ung,
dess mindre fann beundrans röst
ett gensvar i hans eget bröst.

Han, som i vänners slutna krets
fann snillets koger städs’ tillreds,
gav liv, gav färg, gav ljus åt allt
och slösade med skämtets salt,
han stod förstummad vid det lov,
som bjöds åt kungen av hans hov,
han hade ej ett ord till svar
på allt det pris man honom bar.

Hur sågs han icke fly förstämd,
som av sitt eget rykte skrämd,
från festens jublande pokal,
när talarn började sitt tal!
Hur ofta, när han, som till prov,
åt mängdens blickar gavs till rov,
han önskade sig fjärran då
till Kroksnäs’ mest fördolda vrå!

Sin lyra bar han högt. En man
tillhör sitt folk, det visste han,
och detta folk i store män
förherrligar sig själv igen:
allt därför bar han bördan av
sitt rykte ända till sin grav;
men som en börda, ej som rätt,
ej som en lycka bar han det.

Man trodde, där till sist han låg
som en mot klippan bruten våg,
att ekot av beundrans röst
var dock i lidandet en tröst.
Ja väl - en tröst att ej bli glömd,
att höras, fast till tystnad dömd,
när lotten honom blev beskärd
att skåda själv sin eftervärld.

Vi andra - vi, som plocka opp
var liten ryktets rosenknopp,
vi, som så gärna fiska hop
ett magert notvarp bifallsrop
och matas mätta av ett ord
från smickrets honungssöta bord,
vi ha av honom något lärt
vad ryktets skådemynt är värt.

Det lilla blott med välbehag
sig solar i sitt eget jag;
det stora, ja, det största vet,
att ovan det står evighet,
att all vår kraft, vår ära all
är blott den lilla bäckens svall,
som en sekund i barnsligt brus
får återspegla himlens ljus.

Och därför väcker ryktets larm
en tyst protest i varje barm,
där något stort vill bryta väg.
Det möter där vid varje steg
det höga, som dock är förmer,
det ideal, som slår oss ner
och lyfter oss så högt, därför
att det oss djupt tillintetgör.

Nu, ädla skugga, i det land,
som löser alla stoftets band,
hur ödmjuk måste icke du
försjunka i din källa nu!
Den egna kraftens segersång
är dömd till blygd och undergång;
all mänsklig storhet strider böjd,
men Fjalars fall var Fjalars höjd.

Z Topelius:

måndag 16 april 2018

Topelius 200 år: Aftonstjärnan



Nu dagens sol har änt sitt lopp;
mitt barn, lyft dina ögon opp!
Se, stjärnorna, de brinna klara;
vad äro dessa stjärnor? Svara!
 - Guds ögon, fader!

Åja, det är en vacker bild.
Men aftonstjärnan, klar och mild,
säg varifrån dess klarhet stammar;
vems är det ljus i henne flammar?
- Guds herrlighets sken.

Ja visst, ja visst. Men, som du vet,
är aftonstjärnan en planet.
Du minns vad en planet betyder;
vem är det aftonstjärnan lyder
- Guds vilja.

Jag menar: vilken himlamakt
sitt välde henne underlagt
och tvingar henne utan ända
i samma cirkel kring sig vända?
- Guds allmakt.

Nå ja. Men kan du ej förstå,
att det är solens makt ändå,
som drager henne, liksom alla?
Vad plär man dragningskraften kalla?
- Guds kärlek.

Han kallas tyngd och attraktion.
Men vad är det som gör,
att hon ej faller in i solens skiva?
Hur vill den kraften du beskriva?
- Guds vishet.

Centrifugal.. . Men låt det bli;
du har ju din astronomi,
och den är kanske ej så illa.
Av vem har du den lärt, min lilla?
- Av Guds ord.

Gud överallt! O, byt med mig!
Mitt grand av lärdom ger jag dig,
om jag din barnatro förtjänar...
Nej, byt ej guld mot kiselstenar!

Z Topelius:

Topelius 200 år: Uti den vackra våren

Uti den vackra våren
smalt drivan innan kort.
Gud tog den frusna tåren
från jordens öga bort.
Och allt var ljust och soligt,
och lärkan sjöng så glad,
och barnen hade roligt
allt ibland löv och blad.

Sen kommo sommarns dagar,
då ängen fick sin skrud
med gräs i gröna hagar,
och jorden kläddes brud.
Då rodde vi till skären,
då sprungo vi i skog,
då plockade vi bären,
och roligt var det nog.

Sen blev det mörkt om hösten
och stormade på hav,
och stum blev fåglarösten,
och blomstren föllo av.
Det tröskades på logen,
tills skörden var förbi.
Bland lingonen i skogen
så roligt hade vi.

Så kom den kulna vinter
med fästningar i snön,
när skidan lustigt slinter,
och bjällran klingar skön.
Och brasan brann förtroligt
på varma stugans härd,
och barnen hade roligt
också i vinterns värld.

Och sen, när drivan gråter,
blott du är from och nöjd,
så kommer våren åter
med nya lekars fröjd.
Var årstid har sin trevnad.
Vi prisa Gud var dag,
och så förgår vår levnad
allt efter Guds behag.

Z Topelius:

Topelius 200 år: Folkvisan i konsertsalen

Minns du den stolta salen, med utsikt emot sjön?
Där samlas vi en afton, när våren nyss är grön.
Vi folk av staden, vana vid baler och kurtis
vi samlas där att glädjas, vi också på vårt vis.

Nu ser man ej de flammor, som förr till tusental
från gyllne kronor skeno omkring den hela sal,
blott sol och vår de skåda, liksom en täck idyll,
på sammet och på siden, på blommor och på tyll.

Den snabba kotiljongens berusande musik
ej ljuder nu, på vällust och flärd och nöjen rik.
Den suckande Bellini, den brusande Auber,
den granne Donizetti man ej i dag hör där.

I stället träder blygsam en lantilig tärna in;
det är den arma Visan, hon bävar i sitt sinn,
hon rodnar. Ack, så okänd hon är i denna sal;
av Weber och Rossini hon leds som till en bal.

Då går en sakta viskning allt i den granna rad:
vad vill den arma tärnan här i vår huvudstad?
För bönders hop på landet kan hon väl synas god,
men att i staden sjunga, det är ett övermod!

Det anar icke Visan, hon är ett barn, hon tror
att hennes egen kärlek i varje hjärta bor.
Hon fattar mod, hon sjunger, och uti varje ton,
liksom på landet fordom, sitt hjärta lägger hon.

Hon sjunger sina minnen från blåa insjöns strand,
från tysta skogens gömma, från klara källans rand,
hon sjunger sina drömmar från någon stilla dal,
där aftonvinden gungar i björkens krona sval.

Hon andas bergens hälsa, hon härmar vågens dån
och vakans ton om kvällen i skogen långtifrån;
all vårens ljuva fägring, all sommarns blomsterprakt, 
och höstens veka vemod hon i sin sång har lagt.

Vi folk av staden, vana vid baler och kurtis,
vi lyssna med förundran, vi le på gammalt vis;
men hur det är, ett vemod igenom hjärtat går.
Och hur det är, så smyger i ögat tyst en tår.

Det är ett barndomsminne; den sången hörde vi
i våra oskuldsdagar, ren längesen förbi.
Då lyddes vi till toner från skog och dal och vik;
sen har vårt hjärta hårdnat, vår håg är ej sig lik.

Det är som talte till oss ur visan än en röst:
»Vänd åter, arma vän, till naturens modersbröst.
Vi är din stig så fridlös, vi är din själ så tom?
Så fåvitsk all din bildning, så arm din rikedom?

Vänd åter till naturen! Vi gick du bort från den?
Lyss på de ljuva röster dig kalla dit igen.
Sälj ej för ytans skimmer din fromma barnalott;
ty ack, den högsta visdom är högsta oskuld blott.»

Z Topelius:

söndag 15 april 2018

Intet är som väntanstider

Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka,
och den första trastens drill.

Intet är som längtanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.
Sällan mötas, skiljas snarligt,
drömma om allt ljuvt och farligt
livet i sitt sköte bär!
Gyllne frukt må andra skaka;
jag vill dröja och försaka,
i min lustgård vill jag vaka,
medan träden knoppas där.

E A Karlfeldt:
Erik Axel Karlfeldt i Zorngårdens matsal. Målning av Anders Zorn 1906.

onsdag 4 april 2018

Hans kropp är inte död men helt förvandlad

Hans kropp är inte död men helt förvandlad
och oberoende av rum och tid.
Han överför sitt hjärtas eld till andra,
och där den brinner upphör döden, allt får liv.

Hans kropp är inte död men helt förvandlad
och oberoende av rum och tid.
Han andas på de sina här i tiden
och andas genom dem förlåtelse och frid.

 ©Text: Margareta Melin, publicerad med tillstånd.

söndag 1 april 2018

Vad ljus över griften

Vad ljus över griften! Han lever, o fröjd!
Fullkomnad är Skriften, o salighets höjd!
Från himmelen hälsad, han framgår i glans,
och världen är frälsad och segern är hans.
Bortvältad är stenen och inseglet bräckt,
och vakten har flytt för hans andes fläkt,
och avgrunden bävar. Halleluja!

Här var mellan ljuset och mörkret en strid,
dock segrade ljuset för evig tid.
Nedstörtad är döden och tron står opp
bland jordiska öden med himmelskt hopp.
I sörjande kvinnor, vem söken I här?
Den levande ej bland de döda är:
Uppstånden är Jesus. Halleluja!

Så himlen med jorden försonade sig,
så graven är vorden till glädjen en stig.
I huvu'n, som böjdens vid korsets fot,
upplyftens och fröjdens trots världens hot.
Kom, skingrade hjord, till din herde igen:
Han lever, han lever och följer dig än
osynlig från himlen. Halleluja!

Nu stormen, o tider! Hans kyrka står fast.
Som ljuset sig sprider hans lära med hast.
Ut gå i all världen hans sändningabud
och vittna bland svärden och bålen om Gud
och vittna om honom, o tröst i all nöd,
som, död för vår synd, blev genom sin död
en förstling till livet. Halleluja!

I fromma, vi klagen, vi misströsten I?
Hur fort är båd' dagen och natten förbi!
Snart jorden upplåter sin famn till er ro,
snart uppstån i åter likt kornen som gro.
Han själv, som dem sådde, skall komma till slut
och samla in skörden men skilja förut
ogräset från vetet. Halleluja!

  F M Franzén:

Langfredag

Lad dem blot slå os ihjel Langfredag.
Vi lurer dem Påskemorgen!
 
K Munk: