lördag 14 oktober 2017

Margareta Fredkulla

Vi kvittra furuskogens tysta fåglar?
Och ekorrn, varför hasar han sig ned
längs trädets stam och river styggt i barken
och stannar äntligen på lägsta grenen
med upprätt svans och ögonen som eldkol?

Och tjädern, varför dundrar han nu fram
liksom en vingad åska mellan träden?
Vad se de? Kvinnorna, som samla ved,
till dalen komma skrikande och säga,
att något ljust och fagert red längs vägen,
att vackra mänskor färdas genom skogen.
Ve, deras skumma ögon! Träskens dimma
kringdansade bland röda furustammar.

Här kommer nu en liten kolarpojke,
nedrusande till dalen nedom skogen.
Hans ögon skina i hans svarta anlet,
och andfått stötes talet ur hans strupe.
Han ropar:”Varen glada, varen glada!
Prinsessan kommer. Under furuträden
jag sett den fagra sakteligen rida,
och skogens tysta fåglar hava kvittrat
vid hennes åsyn. Ekorrn har sig kastat
från furutoppen ned att skåda henne,
och tjädern dundrat fram emellan träden.
I skolen vara glada, vara glada!”

Håll, pojke, tig då! Ej ett ord om detta!
Bortbyting, varför kommer du med sagor?
Björnunge, tig, ifall du älskar livet!
Prinsessan! Tror du, att du såg prinsessan?
Det var ett rå. Prinsessan kommer icke.
Gud ömke sig, prinsessan kommer icke.
Tyst, pojke! Gäcka ej de arma bönder,
som bo längs gränsen dessa onda tider,
då Nordens kungar ej bevara freden!
Vi äro såsom får, från hjorden skilda,
av björnar jagade, i bråddjup fallna.
Vi skåda varje dag och varje timma
med avsky döden in i likblekt anlet.

Vi veta vad du menar med din saga.
I fjol, då svea-konungen herr Inge
höll möte med den norske konung Magnus
i Kungahälla vid den stora älven
för att få slut på grymt och blodigt krig,
bestämde de för att befästa freden,
att konung Inges dotter skulle komma
till Norge nästa vår och bli dess drottning.

Vad säger han? Såg han prinsessan komma?
Vi kunna icke tro det, icke tro det.
Tyst, tala ej om pärlbesatta kronan,
förtälj oss ej om gångarns purpurtäcke!
Vi hava glömt att hoppas, glömt att tro.

Då vintern kom, den långa, svarta vintern, och vi i låga, skumma stugor sutto och sågo röken bolma upp från härden, framsvävade däri alltjämt gestalter, spjutväpnade, ompansrade med ondska, som hotade med död och sår oss arma. Och dessa voro förebud för andra, som skymtade i våra skumma drömmar. De sågos varligt smyga genom skogen, vår gård de hunno under nattens mörker. Bäst som vi sovo, svängde eldröd hane till takets krön. Och in i rökfylld stuga, där mänskor kvävdes, trängde segerskrien från druckna mördare, från kungens hirdmän. Vad? Var hon fager, där hon red bland träden? Ack, tig då, tig då, tala ej om detta! Låt det ej viskas fram, låt det ej höras av vinden ens, ej ens av vägens stenar! Vi bliva galna, bliva rovdjursgalna, ifall du åter narrar oss att hoppas. Se, somliga, som endast väntat kriget, ha slagit upp sin fyllda skattekista och manat vägens vandrare att taga! Och andra, som ägt gillesmat och mjöd, i gästabud förtärt sitt arvegods och vänta döden, vältrande i synder. De fega skövla själva sina gårdar, nedslakta all sin boskap, bränna höet. En ovän skall ej hava gagn därav. Men andra sitta inom låsta dörrar, försmäktande som fångar, som förryckta. Vi hava ock hört budskap. Ej om jungfrur, som fredligt tåga fram i mörka skogen och locka markens fromma djur att glädjas, nej, onda budskap komma ifrån gränsen. De komma uti skaror såsom vargar, ej gods de röva, men de röva modet. Gud ömke sig om alla arma bönder! En man låg gömd och frös ihjäl i klyftan, då på sin gård han oskadd kunnat dröja. En drar nu kring och mördar barn och kvinnor, han var i fjol så blödig, att han grät, då kungens hirdmän dödade hans söner. En miste vettet, där han gick i skogen och såg en rök och trodde hemmet brinna, då några barn blott hade tänt ett risbål. Gud ömke sig om alla arma bönder! Vad? Är här ännu en, som vill oss dåra? En fredlös man, som tänker, att hans straff skall bliva upphävt, då han bådar henne, som hela folkets hjärta suckar efter. Fred vare med dig, men vi tro dig icke. Säg ej, att det är vår, att konung Inge har lovat oss fredsjungfrun nu till våren! Vän, höst och vår är lika för oss arma, som sitta stängda inom mörka väggar. För vår skull må på åkern drivan dröja, ty våra plogar skola ej den fåra. Och regnet må bli hängande i molnen och intet frö i jorden gro och spira. Vi skola intet så och intet skörda, vi sitta stilla, bidande fördärvet. Vi komma dessa vilda män från skogen, årbrutna vikingar, förlupna trälar, nedrusande med glädjeskrik mot dalen? Om allt är sant, vi kommer hon då icke? Nog talat, bröder! Visa oss prinsessan! Låt henne plötsligt stå i skogens bryn! Då hon på silverskodda fålen blänker, då hennes krona strålar över dalen, då skola gränsens bönder börja hoppas. Guds moder, hjälp oss! Kommen hit och skåden! Vad är det? Skydden, skydden edra ögon! Sen upp mot skogen! Gören korsets tecken för ögonen, och skåden upp mot skogen! Där kommer någon på den mörka vägen, som ur den svarta furuskogen framgår som ur ett källarvalv. En jungfru kommer med fagert följe. Se vi henne alla? Är detta ej ett rå, ej trollens narrspel? På knä och bedjen, sjungen fromma sånger, och ringen, ringen uti alla klockor! Ack, låt oss dö just nu, förrän vi veta, att detta endast är en fager drömsyn, som våra feberheta ögon skapat! O, kära, väna, morgonljus och blomma! Hon kommer närmare, hon syns allt bättre. Det var ej någon dimstod mellan träden, det är en kungadotter. Tacken, loven! Nej, kära, att du äntligen är kommen, att det är du, som rider ned i dalen! Du lyser fin och fager under kronan. Ack, kära, väna, låt oss riktigt se dig! Vik undan guldinvävda silkedoket, som fladdrar om dig ned till kjortelfållen! Nu, bönder, hasten! Sätten plog i åkern! Här rider freden. Kasten säd i jorden, och sänden hungrig boskap ut på betet! Här rider glädjen. Gräven gömda skatter ur jorden fram, och öppnen stängda portar! De unga skola åter bära smycken, husmödrar breda vävar ut på bleket, i kistan tunga vapenskruden kastas. Gud skydde dig, Fredkulla, där du rider! Han är väl sedig, denna svarta gångarn, som går högtidligt fram i purpurtäcke, med stora plymer vaggande vid örat, med manen delad uti många flätor, omvirade med tofsbeprydda guldband. Gud signe dig, som kommer här så präktig, så att ditt stånd vi genast skulle känna och undfå tröst i våra arma hjärtan! Gud signe ännu mer ditt milda anlet! Nog skall den unge norske kungen glädjas, då han får sluta dig i sina armar. Ack, kunde fattigt folk dig ändå löna så, som du det förtjänar, unga jungfru! Den gamle kolaren i mörka skogen, som eljest stänger till med bult och slå för varje vandrare, som söker skydd, vill locka in dig i sin mörka stuga och fägna dig med frusna bär från myren. Och, unga jungfru, träd, som stodo bara, till dess du kom, beklädas nu med löv, och marken skyndar sig att duka upp med alla vårens blommor, där du rider. Och barnen möta dig med späda kransar, och alla ropa mot dig överljutt: ”Fredkulla hell! Hell fredens milda jungfru!” Men detta är så litet. Give himlen, att fattigt folk dig bättre kunde löna! Nej, lilla kungadotter, gråt ej, gråt ej! Vi äro glada. Glömt är allt elände. Bry dig ej om oss! Se ej våra trasor! Bliv icke rörd, för att vi svärma kring dig! Tänk ej på vår förtvivlan! Se oss icke! Vi måste se oss mätta på ditt anlet. Vi måste smeka dina vita händer och känna, att vi hava freden bland oss. Men du, tänk ej på oss! Betänk din lycka! Dröm om kung Magnus! Le mot prisad hjälte! Lyss till hans vackra visor! Smek i tanken hans långa, mjuka, silkebleka hår! Se, jungfru, snabbt gick färden genom dalen. Här ligger älven, och på andra stranden är Norge. Där är skeppsrikt Kungahälla, där väntar nu din brudgum på din ankomst. Och jublet växer. Skaran kring dig växer, alltsom du rider fram mot färjestaden. Se eldarna! Se där på alla kullar, där brinna glädjeeldar till din ära! Och vägarna till färjestaden, jungfru, de myllra så av folk, att man vill tro att vägen själv fått liv och kryper framåt. Och hör, de hava redan lärt att ropa: ”Fredkulla hell!” Hör, orden bäras tydligt emot oss över älvens blanka vatten! O jungfru, jungfru, tänk på vad du lovar! Du blev för hänförd. All vår myckna glädje har gjort dig alltför hänförd. Ack, det syntes så lätt för dig. Det har väl tyckts dig ljuvligt att bära fredens fröjd till våra hyddor. Och när de ropte där på andra sidan, så blev du alltför hänförd. Men vi sågo dig som en ängel, rörd av helig iver, då du höll inne purpurtäckta gångarn och höjde dig i sadeln, sträckte armen mot himmelen och talte. Unga jungfru, vi skola alltid, alltid minnas orden: ”Så länge som jag äger blod i hjärtat, så länge som jag äger ord på tungan, så länge skall jag verka fredens verk”, och här du snyftade och sade sedan knappt hörbart, liksom anande en fara: ”om än det skall mig kosta liv och lycka”. Nej, jungfru, tänk nu ej så sorgsna tankar! Låt dina tårar torka, tänk på annat! Här sitter invid gröna vägakanten en liten ensam, fattig herdegosse. Han är fullt ut så glad som någon annan, och han vill ge dig vad han äger bäst. Hör vad han sjunger för dig klart och fagert! Det är en liten ömklig kärleksvisa allt om en konung högt i Nordanlanden, som trånar efter Österns kejsardotter. ”En är hon, som mig binder att vaka långa nätter. En är, som mig förmenar att njuta lek och fröjder. Den fagra mön i Östern, som själv sitt rike värjer, svarthårig, svartögd stridsmås, Matilda, kejsarns dotter. Vad är i hemmet bättre än stolt och fager hustru? Nu följer mig min längtan på fältet och i stugan, från tinget rider sorgen tung jämte mig på hästen, den sorgen, att jag aldrig skall kejsarns dotter äga.” Envar, som färdas till ett okänt land, är glad, då han på vägen möter någon, som känner det och kan berätta om det. Och därför må det glädja dig att lyssna till varje än så ringa sång och sägen från det där obekanta landet kärlek. Men fråga icke vem det kunnat vara, som diktat visan! Och ifall du frågat, så vänta ej på svaret! Hör ej gossen! O, för din lyckas skull, stäng till ditt öra, då gossen svarar, stolt att kunna svara! ”Fredkulla, konung Magnus diktat visan i tanke på Matilda, kejsarns dotter.” Ack, kära, väna, morgonljus och blomma! Vad sorg, som nu kom störtande emot dig! Du frågar: ”Vad skall jag hos denne konung, som trånar efter Österns kejsardotter? Om mig har han ej diktat några visor, som gå från mun till mun alltöver landet, för mig har han i hjärtat ingen kärlek.” Vart far du, jungfru, rider du i sömnen? Vi rycker du så raskt i sammetstygeln? Vart vill du? Varför kallar du ditt följe? Ack, jungfru, är det du, som ropar sådant? Som beder: ”Följen med mig hem tillbaka, o, haven miskund med mitt arma hjärta liksom med kungens! Hörden I ej visan? Det är ej efter mig den mannen längtar, hans trånad heter Österns kejsardotter.” Men hoparna som tätnat mer och mer, alltsom du nalkats älven, ropa högljutt: ”Fredkulla hell!” Och de på andra stranden, vilka strömma från torg och gata ned till färjestaden, upprepa som ett tusenstämmigt eko: ”Fredkulla hell!” Den milda rösten, jungfru, höj den icke! Säg icke sådant: ”Kära, goda herrar, och ädla fruar, fören mig tillbaka! O, hörden I? Vi göra synd mot kungen, jag vill ej tvinga mig till drottningnamnet, blott hem, I goda herrar, vill jag komma.” ”Fredkulla!” ropar folket runtomkring dig, ”Fredkulla!” ropa hoparna, som redan att möta dig ha vältrat ut ur staden. Du sätter händerna för dina öron och driver fram den stora, svarta hästen med höga tillrop. ”Ack, att folket tege! Fredkulla! Å, det blir väl fred ändå, fast jag ej kommer. Ack, att folket tege! Vad svor jag nyss? Men detta rör ej freden. Kung Magnus börjar icke något krig, därför att jag ej kommer. Han blir glad.” ”Fredkulla!” ropa hoparna i fjärran, men folket närmast vägen börjar mumla: ”Vart rider hon? Vart flyktar fredens jungfru?” ”O, kungadotter, hör!” en moder ropar. ”Mitt huvud darrar under årens tyngd, skall kriget nu beröva mig min son?” O, kungadotter, hör! Längs hela dalen slås dörrar till! Hör, vapenkistan öppnas! Hör, bonden rycker plogen upp ur jorden! Vad menar du, som sätter dina händer för öronen? Du måste höra, höra. Fredkulla, skönliga du bär ditt namn. Vi våga icke kasta säd i jorden. Vår dotter skall i år ej fira bröllop. Då gårdar brunnit, skola gamla kvinnor en nidstång resa å den svarta grunden. Fredkulla, ditt är namnet den skall bära. Fredkulla, då vi falla, tänk på oss! Då boskap rövas från oss, tänk på oss! Då våra fränder hämnas, tänk på oss! Då vilda dåd vi öva, tänk på oss, liksom på dig vi alltid tänka skola! Rid hemåt, jungfru, över våra kroppar! Vi kasta oss på vägen framför hästen. Vad svor du, jungfru? Hör, vad ropar folket i fjärran på den andra sidan älven? Vi kyssa dina händer, unga jungfru. O, stanna, stanna, rid ej hem ifrån oss! Förtvivlan av ett fattigt, krigstrött släkte är det, som väser, tigger, ber omkring dig. Vi vilja ej dig tvinga, ingen rör vid hästens tyglar för att vända honom. Det är blott några vilda män från skogen, förlupna trälar, dem du bådat miskund, som mot dig hotfullt draga sina knivar, men i detsamma kyssa kjortelfållen. Vad gör du? Varför höjer du ditt ridspö? Det viner utan miskund ned i flocken. Och vadan detta ropet: ”Undan, undan!” Ja, ske då, som du vill, din väg är fri. Vi bäva för dig. På din panna vilar en outsäglig sorg, en hopplös smärta. Du pinas intill vanvett. Rid du hemåt! Hur smeksamt glida icke dina blickar mot skogbevuxna kullarna i fjärran! Där bakom ligger hemmet, unga jungfru, dit som ett sårat djur du ville fly. Rid ditåt, jungfru! Gör vår ängslan kort! Sitt ej och stirra så med heta blickar, så heta, att var tår med ens förtorkas! Men se, nu vänder du helt stilla hästen. Ah, kära, unga jungfru, ensam, onödd, du ville rädda åt dig offrets ära av kärlek till den stora, sköna freden. Du vänder hästen. Hell dig, fredens jungfru! Ej raskt, ej muntert, endast fot för fot går det framåt. Håll er nu undan, folk, träng ej er glädje in på hennes sorg! Låt henne rida före hela flocken! Och ingen våge prisa hennes gärning! Nu färdas färjan sakta över vattnet. Och fredens jungfru står där, föres stilla, av ingen tvingad, framåt mot sin uppgift. Så se då, jungfru, detta stora vatten, som obevekligt drives ned till havet! De lena böljorna få icke tveka att kasta sig uti den starkes famn, om än han synes bitter och förfärlig. Om älven även finner på sin väg en liten fager, sävomkransad bukt, så får den ändå icke dröja där. Och om den skulle vilja vända åter till fredlig källa, gömd i tysta skogen, så kan den icke heller göra detta. Den måste framåt, obevekligt framåt. Fredkulla, detta är bestämmelsen, som är dig förelagd. Du måste vara den lena böljan, som i världens ofrid ingjutas skall för att dess sälta mildra. O, älska detta, jungfru, sörj ej mera! Ljuvt är att vara en av ödets store. Och, jungfru, se än mer! Från Kungahälla framrida några stolta riddersmän. Lyft ögonen från marken! Se kung Magnus! Det gyllne lejonet på hjälmen vilar, det lyser från hans röda silkekläder, det fladdrar på baneret ovan honom. Se konungen! Han själv är Nordens lejon. Se hur det långa, silkebleka håret kring skuldran fladdrar, se hans stolta hållning, se krigarblicken i hans djärva ögon! De komma, dammet välver upp framför dem. De komma, deras svarta skuggor rida i aftondagern långt utöver fältet. De komma, marken skälver under ritten. Lyft ögat, jungfru! Möt din unga brudgum! Tänk icke mera, att du hellre ville dig kasta under dessa snabba hovar, som dåna mot dig, och på gråa vägen förtrampas under dem och möta döden!

S Lagerlöf:
Selma Lagerlöf, 1909.

Mitt år 2: Hösten

Mustens och maktens och mognadens höst - dig når jag väl aldrig,
sakta mig viskar en röst. Ödesbestämt är vårt liv.
Gyllne och blå september, då jorden i klarhet och styrka
föder sin ljuvaste frukt - o, att jag väl vore där!
Men jag är rädd att redan med förbundna ögon jag irrat
min september förbi - står i oktober nu,
står i den alltför tidiga skymningens töckniga månad,
stridens och stormarnas höst, smutsens och slagregnens höst.
Molnens fuktiga flockar jaga som nattsvarta fåglar,
nattliga fåglar ha ock tagit sitt hemvist hos mig,
byggt sina bon i min själ och hacka muntert mitt hjärta,
gnaga mitt livsträds rot, flaxa så svart för min syn.
Vad skall man göra åt det? Det finns intet i världen som hjälper,
om ej vintern och snön. - Ödesbestämt är vårt liv.
 
H Söderberg:

tisdag 3 oktober 2017

Granen vid din moders hydda

"Var än du fjärran är, så lyss till suset
av granen, skuggande din moders hydda!"
Du helga träd, du alltid sommarprydda,
som stiger himmelssträvande ur gruset,

jag hörde dina ord. Av hjärtat tydda,
de ryckt mig ur det vilda levnadsruset
tillbaka hit till tysta fadershuet -
mer tyst än förr: dess åbor äro flydda.

Här vill jag nu vid enslig härd mig sätta
och lyssna, när utur min barndomssaga
du viskar ljuva bilder i mitt minne.

Men är det vinden, som förskyller detta?
Jag hör den gamla granen endast klaga
och hör dess klagans eko i mitt sinne.


V Rydberg:
Viktor Rydberg omkring 1890

Härliga land!

Härliga land!
Frihetens stamort på jorden!
Hell dig, du drottning i Norden!
Fädernesland!
Fädernesland!
Fädernesland!

Hjärtat i brand
flammar för fädernedygder.
Hell dina fridsälla bygder!
Fädernesland!
Fädernesland!
Fädernesland!

Fast är ditt band,
knutet bland urgamla fjällar.
Hell dina dalar och hällar!
Fädernesland!
Fädernesland!
Fädernesland!

Skön är din strand.
Hell dina nät, dina plogar!
Hell dina fält, dina skogar!
Fädernesland!
Fädernesland!
Fädernesland!

lördag 30 september 2017

Flyttning

Trollsländevingar glittra över krassen
och solrosstånden i ditt trädgårdsland.
Du bryter upp i dag. De höga lassen
stå redan färdiga i gårdens sand.

Det är en hets i denna vind, som blåser
septemberkall i lummiga kvarter
och det är oro i din hand, som låser
det hus, som du för alltid överger.

Nu är det stängt. Det första lasset rullar
i väg och det skall stanna någonstans,
där solen ger åt obekanta kullar
och obekanta hus sin aftonglans.

Då går din tanke hem till kända ställen.
Du ser den fönsterruta tom och skum,
där dina barn ha stirrat ut i kvällen
från hemmets brasbelysta rum.

G M Silfverstolpe:

söndag 24 september 2017

Årstiderna

PROLOG
Snö, Tö, Frö, Hö!

Om årets fyra tider
kväd nu, min skaldemö!
Kväd, om du kan, så mjukt och grant,
att du, om möjligt är, i år
må knipa dig en Foibus-slant,
för den du nya byxor får!
Men varom ej, kväd vad som sker
och vad som är, en sans-culotte,
på denna världens ö.
Det är ej mindre eller mer,
än blott, än blott
att leva dupe - och dö
slö!


VINTERN
Snö, Snö, Snö, Snö!

Hur vintern på oss frustar,
sjung först, min skaldemö!
En bister, götisk båld figur,
en raggig, ruggig, ruskig f-n.
Till lik han sveper Guds natur
med gräs och gröda, bär och blan.
Med vita björnens tass och nos
han grabbar tungt, han andas kallt,
och värme, liv, adjö!...
I dygd och vänskap, vers och pros,
i allt, i allt
är mesta parten snö,
Snö!


VÅREN
Tö, Tö, Tö, Tö!

Hur våren oss förlustar,
kväd sen, min skaldemö!
En näsvis page, han spelar spass
med lyckan vid sin gjorda pris,
och smaken vid sin à la glace
och äran i sitt slott av is.
Ty alltihop som "ryska berg"
och tysk filosofi därnäst,
han smälter "pö om pö"...
och skälet?...säg, du skälmska dvärg!...
Hoc est, hoc est
att almnackan spår tö,
Tö!


SOMMAREN
Frö, Frö, Frö, Frö!

Hur sommarn för oss pustar,
sjung ock, min skaldemö!
En leverbrun och vasa-grön
ekonomie direktör,
han guld sig lovar av de rön
som lantbruks-akademien gör,
men tunt var gräset, som han slog,
och masken blädde av hans trän,
och rågen blev till strö.
Säg då vart löftet vägen tog,
varthän, varthän?
Det stannade i frö,
Frö!


HÖSTEN
Hö, Hö, Hö, Hö!

Hur hösten med oss rustar,
kväd sist, min skaldemö!
En handfast dräng, han stiger fram
med lie, yxa, slaktarkniv;
så skär han över samma kam
allt vad som anda har och liv;
de höga träd, de låga strån,
och stutar feta, grisar små,
grårockar, cordons bleux!
Det är nu ingen annan vån;
hur så, hur så?
Förty allt kött är hö,
Hö!


EPILOG
Snö, Tö, Frö, Hö!

Vart år med sina tider
är mäkta likt ett Ö.
I pricken, som därpå är satt,
det haver en numrerad hatt,
i övrigt samma uniform
av grönt och vitt, av kvalm och storm.
Men tiden gamla viskan tar
och strycker prick och siffra ut.
Kanske förrän vi tro.
Vad återstår? Vad blir då kvar?
Till slut, till slut
blott evighetens O!
O!

J O Wallin:

Hösten

Till Selly.

Den gröna
den sköna
den lekande våren förflyger.
Den gula
den fula
september i spåren sig smyger.
Ack! sommarens dagar, de väntades långa
och voro så korta.
De lovades många,
dock äro de borta.
Selly! Selly! Ser du molnet där?
Vinterns driva det i skötet bär.

Vi logo,
vi togo
oss blommor - och kvalen de veko.
Jag spelte,
du delte
min glädje - och dalen gav eko.
Ack! sångaren suckar, och fåfängt besvärjer
de bleknade ängar.
Ej rosen har färger,
ej lyran har strängar.
Selly! Selly! fågeln, fri och snar,
bort till södern med sin maka far.

När solen
vid polen
förklarad är gången ur skyar,
tillbaka
med maka
han kommer och sången förnyar.
Ack! skaldens och skönhetens blomsterliv ödes,
fast vattnat med tårar
ej åter det födes
med nyfödda vårar.
Selly! Selly! en gång, och ej mer,
livets sköna Maj emot oss ler.

J O Wallin:

fredag 22 september 2017

Höstsång i skärgården

Förgäves i rymden jag forskar
att se utav solen en flik;
farväl, I svartryggade torskar,
abborrar och flundror och sik!
Försvunnen är sommarn, den ljuva,
och öde stå himmel och sjö.
Si så ja, nu kommer det snö,
galoscher och snuva.

Ja, hösten han larmar och gormar
så uppblåst, att man kan bli sjuk.
Man kan ej gå upprätt för stormar
och frostbiten är min peruk.
Förskräckt flyttar svalan ur muren
och måsen på Romresa far -
ja, inte en broms får bli kvar
i öde naturen.

Märkvärdigt att slikt får passera,
ett väder för varg och för räv!
Vad gör man med solhatt numera
och byxor av bolstervarsväv?
Förminskad är himmelska polen,
av dagsljus man slätt icke vet:
Ponera! Donatis komet
tog månen och solen.

Man kan väl ej annat begripa,
än att vår planet är förvänd.
Jag tror att jag stoppar min pipa
och sveper min nattrock kring länd.
Likgott! låt det storma och yra,
jag mår ju som pärla i gull:
jag värmer min lilla kastrull
och stämmer min lyra.

E Sehlstedt: 
File:Elias sehlstedt.gif


Höstvisa

Se, töcknet de silvergrå vingar
slår ut över lundarnas sal,
och lyktgubbar dansa i ringar
vid prasslet från kärrängens al.
Ur skrevorna uvarna ropa,
och stormarna tjutande sopa
de virvlande löv ned i dal.

Hopkrupen i grantoppen sitter
den urriga korp i sitt bo,.
Ur sömnen han stundom uppspritter
vid ulvarnas tjut uppå mo.
Djupt humlan sig borrat i backen,
skogsmyran sig gömt uti stacken
och ödlan i sophögens sko.

Sig samla på tusende fläckar
regnpussar, än stora, än små;
och växande, svällande bäckar,
som högt över bräddarna nå,
de svänga i virvlande ringar;
än välva de fjärilens vingar,
än rosens bland kvistar och strå.

Och halkig och lös under klacken
blir stigen, som mjölkflickan drog.
Kullstjälpta i mullen på backen
nu ligga så hacka som plog.
Ej ljud mer av lamm eller bägga,
ej fålarna mer höras gnägga,
ej skällorna pingla i skog.

C F Dahlgren:

lördag 16 september 2017

Höstkvällen

Sitt inte ute länger,
kära söta vännen min!
Aftonens kyla sig tränger
ren genom märg och skinn.

Kom då hellre till härden,
där brasan sprakar, munter och yr!
Varm är härinne världen,
luften är full av äventyr.

Här ska på golvet vi sitta,
luta huvut mot länstolns karm,
in i brasan vi titta,
tills kinden blir röd och varm.

Här ska vi sagor tälja,
jag för dig och du för mig,
här ha vi bara att välja
de vackraste slott vid drömmens stig.

Här ska vi äpplen steka,
när glöden sakta bland askan pyr.
Här ska vi le och leka
och glömma, att hösten därute gnyr.

A M Roos:
Anna Maria Roos i mitten av 1930-talet