lördag 18 november 2017

Frithiof spelar schack


Björn och Frithiof sutto båda
vid ett schackbord, skönt att skåda.
Silver var varannan ruta,
och varannan var av guld.

Då steg Hilding in. "Sitt neder!
Upp i högbänk jag dig leder,
töm ditt horn, och låt mig sluta
spelet, fosterfader huld!"

Hilding kvad: "Från Beles söner
kommer jag till dig med böner.
Tidningarna äro onde,
och till dig står landets hopp."

Frithiof kvad: "Tag dig till vara,
Björn! ty nu är kung i fara.
Frälsas kan han med en bonde:
den är gjord att offras opp."

"Frithiof, reta icke kungar!
Starka växa örnens ungar:
fast mot Ring de aktas svaga,
stor är deras makt mot din."

"Björn, jag ser, du tornet hotar,
men ditt anfall lätt jag motar.
Tornet blir dig svårt att taga,
drar sig i sin sköldborg in."

"Ingeborg i Baldershagen
sitter och förgråter dagen.
Kan hon dig till strids ej locka,
gråterskan med ögon blå."

"Drottning, Björn, du fåfängt jagar,
var mig kär från barndomsdagar;
hon är spelets bästa docka,
hur det går, hon räddas må."

"Frithiof, vill du icke svara
Skall din fosterfader fara
ohörd från din gård, emedan
ej ett dockspel vill ta slut?" -

Då steg Frithiof upp och lade
Hildings hand i sin och sade:
"Fader, jag har svarat redan,
du har hört min själs beslut.

Rid att Beles söner lära,
vad jag sagt! De kränkt min ära,
inga band vid dem mig fästa,
aldrig blir jag deras man."

"Väl, din egen bana vandra!
Ej kan jag din vrede klandra;
Oden styre till det bästa!"
sade Hilding och försvann.

Epikurén

Jag vill ha rus, ett glädjerus var dag,
jag vill var natt med sköna kvinnor skämta!
Kung Salomo predikade som jag
att sällheten av vin och kärlek hämta.
Vad glädje gör det mig i gravens natt
med mödor att ha samlat skatt på skatt,
att Saga rosar mig i murkna skrifter
för stora värv och lysande bedrifter?

Nej, jag vill dricka, tills jag dignar tung
på mjuka bädden vid Selindas sida.
Dess vita barm, vad den är varm och ung,
vad där är ljuvt att tidens lopp förbida!
Låt solens hästar skena med dess vagn,
det gör mig föga glädje, föga gagn!
Jag trives helst ibland de blyga ljusen,
de glada sånger och de fulla krusen.

Jag älskar ej, bland stridens rök och damm,
i blanka vapen på en yster fåle
mot segerpalmen rusa modigt fram
igenom dödar mordiskt som hin håle:
Jag känner intet hat och ingen harm,
men stor tillgivenhet för ben och arm.
Jag vill se vin, ej blod och tårar rinna
och skörda lagrar hos min älskarinna.

Om världens skatter tyngde i min hand,
vad du då hastigt bleve rik, Selinda!
För att få lösa några slitna band
jag skulle dig med gyllne kedjor binda.
Ja, om ett kejsardöme vore mitt,
för varje famntag blev ett grevskap ditt!
Och ägde jag till gördel himlafältet,
för varje kyss jag gav en sten ur bältet!

Bror Vintapp, nej, du är ej riktigt klok,
som säljer ädelt vin för lumpna daler:
du vinner endast siffror i din bok,
men äkta glädje den, som dig betalar.
Att sälja kärlek, vänskap eller vin
det är att vräka pärlor ut för svin.
Nej, vinet, rättvisan och religionen
fritt böra skänkas alla ifrån tronen.

Du store man med djup metafysik,
gör upp en teori att lycklig vara,
på en gång frisk och full och kär och rik,
höjd över alla lidelser och fara,
men kan du ej upplösa mitt problem,
vad är då värt att nämna ditt system,
som ändå skall i glömskans bråddjup ramla,
se’n mänskobarnen ledsnat vid din skramla!

Och du, min bror, som under stort besvär
armbågat dig igenom svåra tider,
som gråtit blod, var gång du varit kär,
och dricker vatten, tills kaldunet svider,
se liljorna på marken och var man,
med vin och flickor gläd dig, när du kan!
Om du se’n dör en dag förutan kassa,
försynen blir kurator i din massa.

Vid sista tulln, när Petrus frågar dig
vad ont och gott du för med dig från jorden,
då är det ej stort lönt att rosa sig
med mycken ursäkt, stammande på orden,
ty kan du svara tryggt vid denna port
att du har intet syndigare gjort
än sugit Lindas läppar och pokalen,
han öppnar gavelvitt den stora salen.

J A Wadman:

Felicias sång

     

Ögon! vem är mera skön,
vem mera huld av de två:
Jorden, så tjusande grön?
Himlen, så tjusande blå?

Slår jag, i väljande kval,
blickarna upp eller ner:
vem kan väl göra ett val,
himmel och jord, mellan er?

Lärkan, som drillar i skyn,
bjuder mig dela sin ro;
Rosen, som fängslar min syn,
ber mig sin tuva bebo.

Följa med tonernas färd
högt upp till gudarnas fest,
drömma i blommornas värld:
vilket, o vilket är bäst?

Själ, du till båda blev gjord:
lärka och ros på en gång!
Själ. mellan himmel och jord
sprid dig i doft och i sång!

Den döde

   

Du älskade, när jag är död en gång
och likafullt mitt minne och min sång
än några stunder leva kvar i norden,
då hör du kanske ofta nog de orden:
"I skaldens bröst sin nyckel dikten har,
du kände honom, säg oss, hur han var;
ty många rykten genom landet vandra,
förvirrande, motsägande varandra."

Då tänker du: "Jag kände honom väl,
jag läste länge i hans öppna själ,
en rörlig själ, som gjorde själv sin plåga
och slutligt nedbrann i sin egen låga.
Ombyttlig, lättrörd, barnslig, misstänksam
han svärmade igenom livet fram.
Hans barndom såg jag ej, men mannens hjärta
förtärdes lika utav fröjd och smärta:
nu glad som gudar i Olympens sal,
nu dyster, mörk som de fördömdas kval,
en evig yngling med en evig trånad,
en from, en öppen, och likväl en grånad.
Från mången irring, som han medgav fritt,
hans hjärta hamnade till slut vid mitt.
Jag fick hans kärlek, kunde den ej mista,
den var hans varmaste, den var hans sista,
och mannen med det vittbekanta namn
han trivdes ändå bäst uti min famn.
Hur ofta sov han, däri innesluten,
en evig tro, av honom aldrig bruten!
I livet var min kärlek honom nog,
och med mitt namn på läpparna han dog."

Så tänker du, fast du det icke säger,
och då kanhända detta bladet äger
för dig ett värde, som det nu ej har.
Då känner du, vad du för honom var,
då minns du rörd de dagar, som förflutit,
då ångrar du, om du mot honom brutit.
O Emili, när då en gång du står
uppå min grav och länge väntad vår
nedstigit, liksom nu, från himlarunden
med knopp och löv och fågelsång i lunden:
säg i ditt hjärta då ett vänligt ord
till slumraren, som ligger under jord,
ty döden själv kan ej min kärlek hämma,
och var jag är, förnimmer jag din stämma.

fredag 17 november 2017

Morgonfärd

I klarblå dager solens strålar brinner,
men marken andas, dunstigt vit och kall.
Ett skott i fjärran genom tystnan rinner,
och skarpt ger skogen eko av ett skall.

En sakta nordan sveper emot kinden,
och cykeln flyger som i vingat sus.
En gren av asken böjer sig i vinden,
där luften spelar, silveraktigt ljus.

På strand och fält har kölden redan härjat,
med stänk av rim den tegarna har färgat
och svarta, slagna ligger strå och blast.

Men astern lyser festligt röd i dagen
och pelargonen än står frisk och tvagen
— i dungen gäckas än en ensam trast.


K Söderholm:
Bildresultat för Kerstin Söderholm bilder

Porten

I natt, i natt
jag hör ett underligt förvridet skratt,
i natt, i natt.

Jag slumrar in.
Från främmande och doftfyllt land det drar en vind.
Jag slumrar in.

En måne ler.
Jag skådar ting ett vaket öga aldrig ser.
En måne ler.

Å ve, å ve.
Jag hör en stämma full av ångest be.
Å ve, å ve.

Där är en sluten port jag måste nå,
där är en gren på vägen som jag snavar på.
Jag reser mig i svindel och jag ser igen,
där är en sluten port jag måste öppna den.
Och allt jag drömt av sanning, vad jag anat,
allt finns där bakom i gripbar, klar gestalt.
Allt det förfärande, som här vi kämpat mot.
av hån där vi sått liv, av köld och hot,
och detta tingens virrvarr utan slut
i en förklarad enighet här redes ut
och når en helhet utan gräns och mått
bortom all tid, som ingen har förstått
— —

Jag håller portens nyckel i min hand
— då stelnar jag som fjättrad av ett järnhårt band
och kan ej längre röra arm och fot,
det är ett motstånd, som en levande ej kämpar mot.
Jag kan ej mera finna gåtans svar,
jag vet ej mera var jag är och var
— och nyckeln faller ur min stela hand.
Var finns den porten som jag skulle nå?
Jag var så nära redan att förstå
— —

I natt, i natt,
en låga flämtar någonstädes matt,
i natt, i natt.

All jord är stum.
Det växer vita blommor i ett väldigt rum.
All jord är stum.

En gränslös skog.
Och något ljust, som mellan träden log.
En gränslös skog.

I mörkrets famn.
Det finns en vila som ej äger namn,
i mörkrets famn.


K Söderholm:
Bildresultat för Kerstin Söderholm bilder

Är människan ett hugskott blott

Är människan ett hugskott blott, en mask, ett gyckel,
en mekanism, som någon dragit upp till egen lust?
Var livet självt ett språng, ett spel, där intet fanns att våga
och vinning ej, då insatsen var sken?
I allt det liv, som flyter, andas, susar, tonar
i luft och hav är mänskans eget invävt, inneslutet,
en länk i tusen kedjors ked, och likväl nekas
hon fylla där det värv, som henne var betrott.

Är det en dockas öga
som speglar fjäll och sjö och mänskors split?
Är det en dockas öra
som fångar upp var ton i lindens sång och snäckans brus av havet?
Är det en dockas hand, som bygger hamnar, fästen
och nya städer på en sen planet — och smular åter
som tidsfördriv till stoft vad hon har gjort?

Är det en dockas tanke
som kunde räkna ut den lag som styr det minsta ting i skapelsen,
men icke leta ut vartill hon är?
Är det en dockas väsen,
där gräsets vind fått ton
och havets sus gestalt
— där allt som andas, fröjdas, klagar, födes åter,
där varje sten och varje tuvans ört
för första gången vet att den är till?

Är hon en vålnad själv den varelse, där alla jordens toner
och linjer, färger stämts i ett ackord?

Vartill har människan fått händer, om de fjättrats
från början ren i band?
Vartill har hon fått tunga, om det enda ordet
hon skulle sagt ej någonsin fick ljud?
Vartill har hon fått strupe för att klaga, om det verop,
som engång brutit fram, var tomma väggars dån?
Vartill har hon fått vilja att fullkomna
en högre viljas bud i det som är,
om allt hon alstrar, allt hon bygger
blott är en väsenlös och själlös leksaks nyck?

Då liv, må du förgöra vad du skapat
och spränga fjädern, förrn dess verk gått ut.


K Söderholm:
Bildresultat för Kerstin Söderholm bilder

Dödens närhet

Dödens närhet är icke endast
stora svarta blommor
speglande vatten
vita fjäll.

Det finns så mycken liten oro
så mycket oförstått,
sökande
i dödens närhet.

I skymningen växer det
stora mörka ormbunksblad.
Där går så många underliga gångar i gräset
— skymningens vind är kall.
I skuggan har fåglarna hesa, entoniga läten.

Dödens närhet är små gröntäckta hyddor
och klockorna från betande hjordar.
Den är trädgårdar med körsbärsblom
och gräslindor i sol.

Dödens närhet är heta, sorlande källor.
Den är den namnlösaste av alla sagoland.
Som tonen från fjällvidden
är den gåtfullt kallande.

Dödens närhet är vildrosdoft
och svävande ljusa sländor.


K Söderholm:
Bildresultat för Kerstin Söderholm bilder

Natten

Nattens hundar har gröna flämtande ögon.
Nattens buskar har silkeslena röda små bär.
Nattens tistlar har skrikande taggar.
Lövmassorna har ingen hugnad i sin bottenlösa ensamhet
om natten.

Nattens hjortar lyssnar med spända sinnen.
Nattens gasell går vakt bland silvervita snår.
Nattens lodjur letar smygande spår i mossen.
Nattens skimrande insekter suger lystet försvarslöst blod.

Alla döda står upp om natten,
allt som skett går igen.
Ingen gärning har vilans frid om natten,
ingen tanke har ro.
Mänskoord blir ofantliga,
mänskokänslan blir en blödande sträng om natten.

Nattens vita blommor har sugande lömska safter.
Nattens ormbunke viskar med smeksamma blad.
Nattens skogsrå smyger på mjuka tassar.
Nattens talltrast kallar med bortbytt röst.

Blåa irrbloss brinner under nattens granar.
Strandbräddens dyning suckar med ovissa slag.
Vi vandrar ut på okända strövtåg om natten
— ingen har längre sig själv i sin hand.


K Söderholm:
Bildresultat för Kerstin Söderholm bilder

Midsommar

Månen är stor och gul
köldmåne
midsommarmåne.

Silvervit nattviol
smygande linnea.
Kärren andas frost.

Luften är full av liv i natt
fast jorden är kall,
full av doftande ande och blod.

— Mänskosteg
mänskoröst
nattviolen lyser.

En människas rörelser
är mer talande
än markernas tunga

— en människas leende är mäktigare
än viddernas sol
— en människas stämma är större
än all skogarnas orgel.
En människas slutna läppar
bär på en blodtung hemlighet
utan gräns.

Frostfläkt i luften.
Markerna blommar,
köldmåne stor och gul.


K Söderholm:
Bildresultat för Kerstin Söderholm bilder