fredag 25 maj 2018

O jord, som stiger tvagen

O jord, som stiger tvagen
ur glidande isars bad!
Han kommer, den stora dagen,
om vilka siaren kvad.

Över lågande blånande åsar
går ett skimmer som förebud.
Så täljen, i skinande måsar:
Det är solen, det är dagens gud.

Du, som ruvade skum och dunkel
med natten som huvudgärd,
långt söderut står en karbunkel,
rund, röd och förundransvärd.

Du folk, som i grottor dig gömde,
i skumhet och gruvlig skräck,
han kommer, den guden du drömde.
Dina bedjande armar sträck!

Träd ut och skåda att världen
är stor och härlig och vid!
Lång, mycket lång blir nu färden
och full utav mödor och strid.

Träd ut och skåda ditt rike,
ditt arv i besittning tag,
och blive till gudars like
de bävande trälar en dag!

Nu spricker det knoppar ur svarta träd

Nu spricker det knoppar ur svarta träd
i korta och ljusa nätter,
och lantmannen skådar den spirande säd,
varmed han besått sina slätter.

Nu skiner solen stekande varm
i små och stora städer,
det vimlar av mödrar med barnet på arm
och snälla familjefäder.

Och älskande par gå vid varje vik,
i lunder, på fält och gärden,
under tiden bärs somliga bort som lik
och småbarn födas till världen.

torsdag 24 maj 2018

Nu har baronen gått till sina fäder

Nu har baronen gått till sina fäder.
Baronen var den siste utav ätten.
Nu står han lik i sal'n med gyllenläder,
betraktad stelt utav familjporträtten.

För fönster hänga tunga draperier
och taffeltäckarn putsar vaxljusvekar,
en typ från Rococo'ens Sans-Souci'er.
Av gamla steg på bonat golv det ekar.

Ack min baron! Vem kunde fordom skämta
som du i sal'n bland vänner och bland viner
med cyniskt, gammaldags spirituellt behag.

Du slagrörd blev som gamla libertiner.
Se gula vaxljuslågor fladdrigt flämta
ett spöklikt sken kring dina nobla drag.

Monsieur de Brie

Monsieur de Brie,
monsieur de Brie,
monsieur Maurice de Brie -
han har genie
och fantasie
men saknar energie.
Han kunde skald och statsman bli
om blott hans vilja ägde pli.

Mitt tempel

Träd in på mitt tempels förgård
bland månglarnas växelbord,
där är vimmel och sol och löje,
ej tankar där växlas, men ord.

Träd gärna in i mitt heliga,
se an mina skådebröd,
jag vill tända mitt rökofferaltare
i en dämpad och doftande glöd.

Men. Bak förlåten till det fördolda,
där jag gömmer vad jag har bäst,
där är arken med lagens tavlor,
mina minnen från livets fest.

Där Gud understundom sänker
sig ned i en molnstods skick
skall aldrig ett dödlligt öga
få kasta en spejande blick.

Madame är mycket fin och mycket näpen

Madame är mycket fin och mycket näpen
och hennes blod är blått, så blått som möjligt.
Madame förstår så bra båd' trist och löjligt
och hon har ganska ofta gjort mig häpen.

Madames lever har jag fått övervara
och många sköna ting har jag fått skåda.
Ack om vi finge till Cythère fara
Madame och jag, jag och Madame, vi båda.

Så farom till Cythère, som evigt grönskar,
vars lund för kärlekspar står evigt färdig.
Förlåt Madame, att liten är min båt.

Förlåt, jag vet ju att jag fåvitskt önskar,
och kanske min sonett är föga värdig
en sådan fin och näpen Dame. Förlåt.

Madame är död och ligger blek i sängen

Madame är död och ligger blek i sängen
och ser så gruvligt trött och liten ut.
Madame är död och skådespelet slut
och scenen dold av dessa sängomhängen.

Jag såg ju henne aldrig sova sött,
såg henne endast vaken le och tala.
Nu vet jag, att hon dolde det fatala
att hon var innerst gammal, hård och trött.

Hon var en liten näpen, road flicka
som fick av livets alla drycker dricka,
tills livet blev en kamp och ej en lek.

Hon blev så ensam, såg med ögon kalla
och trodde ingen, och jag svek som alla
ma belle dame, som nu är död och blek.

Jakt på fågel

Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront,
en dront har jag skjutit med luntlåsgevär,
då solen rann ned mot en blek horisont
och havet låg blankt mellan öar och skär.
Då bolmade rök i en luft, som stod ljum,
och rymden var som ett ekande rum,
där skottet skallade fjärran och när.

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Mina bröder, stån upp av er makliga ro.
I kunden väl aldrig er tänkt något sån’t,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.
Han var stor, han var brun, och han skrek som ett barn
och vingarna klapprade som på en kvarn,
då han föll till det rum, där som fiskarna bo.

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Och nu går jag till byn, där som bröderna bo.
Nu vänder jag åter, men tom är min kont
och jag ropar ej mer: tallyho, tallyho.
Och jag talar väl ej om det undret, som skett.
Jag känner er väl, I ha’n förr mig belett,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.

Jag är besatt utav en enda känsla

Jag är besatt utav en enda känsla
och allting annat krymper och förtorkar.
Pegasen ville jag ju gärna grensla,
men — ve mig arma — jag platt intet orkar.

Jag ville sjunga om den charm, som flödar
från mannen, som förstår att bära kläder,
som obekymrad går mot tusen dödar
och sorgfri genom flärdens salar träder,

ty si, han vet, hur väl hans rock är skuren
och att hans halsduk är en ögonlisa.
Men nej! Jag bliver stum som dumba djuren
och faller ned för att i stumhet prisa.

Jag har bott i ditt skimrande månskensslott

Jag har bott i ditt skimrande månskensslott,
vid bergkristallfönstret med dig har jag stått
och skådat all världen i blänkande blått.

Men ibland vid det vackra min själ blev led.
Då gick jag i köket till drängarna ned
att skämta och glamma på drängars sed.