lördag 16 september 2017

Höstkvällen

Sitt inte ute länger,
kära söta vännen min!
Aftonens kyla sig tränger
ren genom märg och skinn.

Kom då hellre till härden,
där brasan sprakar, munter och yr!
Varm är härinne världen,
luften är full av äventyr.

Här ska på golvet vi sitta,
luta huvut mot länstolns karm,
in i brasan vi titta,
tills kinden blir röd och varm.

Här ska vi sagor tälja,
jag för dig och du för mig,
här ha vi bara att välja
de vackraste slott vid drömmens stig.

Här ska vi äpplen steka,
när glöden sakta bland askan pyr.
Här ska vi le och leka
och glömma, att hösten därute gnyr.

A M Roos:
Anna Maria Roos i mitten av 1930-talet

söndag 10 september 2017

Arbetslös

Det fryser, det fryser, båd´ nätter och dagar,
och snöstormen fram genom gatorna jagar,
och slädtravar´n frustar, och bjällorna klinga,
så muntert, som funnes av sorger slätt inga.

Jo vänta - i bakgårdens mörkaste nästen
är likbleka döden den härjande gästen.
Tätt följer han arbetslösheten i spåren
och kastar uthungrade offren på båren.

Jag såg på min vandring hur bodarna stråla,
hur tyger och kläder i överflöd pråla.
Jag fick endast lov att kort blicka till färgen,
fast kölden mig skar genom benen och märgen.

Och mat såg jag även, nog av till att mätta
mång´ tusende munnar - men ej av allt detta
en bit fanns för mig - det är blott för de rika,
de arma få svälta, så tarmarna skrika.

Det fryser, det fryser, båd´ nätter och dagar,
och snöstormen fram genom gatorna jagar.
Var timma som ilar förvärras blott nöden,
den enda som nu sig förbarmar är - Döden.

H Menander:
Henrik-menander.jpg

Det mörknar

Än leka väl brisar i strandens al,
än krusas väl våg mot strand,
än glimmar skyarnas luftslottssal
i glödande aftonbrand.

Än brinner var våg som i blod och guld,
än glittrar var böljas skum,
men snart kräver natten igen min skuld
och snart är min stämma stum.

Snart synas ej längre färger och ljus,
ej en skymt av all prakt som var,
men ur dunklet mumlar ett dämpat brus,
i djupen bor livet kvar.

Den mörknande fjärden blir död och grå
och intet finns mer att se.
Men i djupet lever ett hemligt liv,
ett hjärtas längtan och ve.

Där kämpas en strid, där ej hoppet ler,
en strid utan svärd och sår,
en strid som ingen hör eller ser
mot mörker, trötthet och år.

B Gripenberg:
Bertel Gripenberg.png

Dig, ljusens Fader, vare pris

Dig, ljusens Fader, vare pris:
jag fick till rikedom
det ord, som gör den fromme vis
och gör den vise from.

Hur ljuvt, hur hjärtligt talar du
i detta dyra ord
till mig som går, ett barn ännu,
o Fader, på din jord!

Väl har naturens rika prakt
med tusen stämmors ljud
till min försagda tanke sagt
att du är stor, o Gud.

Din väldighet, ditt majestät,
ditt underfulla råd
jag såg i solens höga fjät
och gräsets minsta tråd.

Dock låg för mig din mening skymd,
ditt hjärta jag ej fann,
och i en mörk, oändlig rymd
jag som ett stoft försvann.

Men gryning blev kring Sinai,
på Tabor uppgick dag,
och själen såg, från töcken fri,
din lag, ditt välbehag.

Förklarat för mitt samvete
stod helighetens bud.
Till hjärtat flöt hugsvalelse
med nådens milda ljud.

Och tidens kval fick sammanhang
med evighetens tröst,
och himlarösters återklang
blev hörd i jordiskt bröst.

O människa, det är dig sagt
vad Gud av dig begär.
Vad han uppå ditt hjärta lagt
din egen sällhet är.

I enfald och i ödmjukhet
håll dig till Herrens ord,
och låt, när du hans vilja vet,
hans vilja bliva gjord.

Du genom Kristus allt förmår,
som själv dig mäktig gör,
när dig hans Ande leda får
och dig hans kärlek rör.

Sann tro på Gud och på hans ord
och kraft att göra gott
och frid i himmel och på jord
är kristnas kall och lott.

Till denna lott, till detta kall
mig nåd, o Jesu, giv.
Då vet jag var jag göra skall
att få ett evigt liv.

I dig är Faderns välbehag,
i dig vår salighet,
o Jesu Krist, i går, i dag
och i all evighet.


J O Wallin:

onsdag 6 september 2017

Månaderna

Den som har ledsamt i September
och mycket tråkigt i Oktober,
får kanske roligt i November
och målar livet i cinnober.
Men den som gråter i December,
och ej tar tröst i Januari,
gunåda den för Februari!
Dock - detta duger ej, bevars
du måste repa mod i Mars!
Var viss, du skall, om blott du vill,
få gullvivskransar i April; -
så var ej sur och dum - fybaj!
Du skall pioner få i Maj,
och smaka - hör! - en gödd kapun, i
midsommarsdagarne av Juni,
serveras stampagott i skjul, i
de sista dagarne av Juli,
och dricka mjöd med mycken must i
vid årets slut i Augusti.
Så, stärkt av detta, kära vän,
du möta skall det nya år,
som kommer på dig nu igen
och rulla skall i nya spår.
Men tacka Gud då väl du mår,
ty det är allt vad du förmår.

C J L Almqvist:

tisdag 22 augusti 2017

Gymnasister i uniform

En kväll, då solen lyste röd,
kom rektorn in med blicken våt.
Vår klasskamrat Kurt Kern var död.
Han var den första, som gick åt.

Vi sutto kvar, tills det blev natt
på bänkarna i stadens park,
och mellan oss på bänken satt
Kurt Kern, som föll vid Langemarck.

Vi pluggade åter fast något förstrött
och flyttades opp fram mot vår.
Så fingo vi höra, att Heimhold dött
och Rochlitz låg dödssjuk av sår.

Herr rektor Jobst var karsk prelat
för Gud och fosterland
och räckte stolt sin tyska hand
åt varje liten ny soldat.

Han fick besök av Heimholds mor.
Hon kom där, böjd och stum
och storgrät i sitt svarta flor
i vårt kollegierum.

Hans Rochlitz dog av sina sår.
Vi jordade hans kropp.
På tavlan skrev vår rektor opp
de dödas namn och år.

Vi höllo till vid idrottsplan.
Vi sutto tysta mest.
Så stupade den lilla Jahn
och Braun föll därnäst.

Vår kristna rektor gjorde sig
till segerns tolk med stor bravur.
Vi hade skräck för detta krig.
Så kom en dag vår tur.

Vi kände inte alls nån lust
att gå i våra dödas spår.
Vi hade nyss fyllt arton år,
och det är ingen ålder just.

Vi tänkte på Rochlitz och Jahn och Kern.
Vår rektor tog hjärtligt farväl
- och höll sig hemma som man av järn
med Gud och allt högre befäl.

(Efter Erich Kästner)

E Kästner:
Erich Kästner, 1961.

lördag 19 augusti 2017

Slut på sommarlovet

Det var den tid, då våra fickor spändes
av kantstött frukt med regnvåt lera på.
Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes
och sken på kräftfat i en mörk berså.
Det började bli nästan kallt att bada,
och snåren sveptes in i spindelväv.
När sista lasset kördes till sin lada,
var rymden kyligt klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde
var timma, som fanns kvar till lovets slut.
Det var den tid, då varje timma ägde
sin egen kraft, som måste vinnas ut.
Och ändå hände det, man smög sig undan
från leken till en backe, där man låg
och såg med tioårig, svart begrundan
på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte
en djupröd glöd ur alla timmerhus.
Man höll den avskedsgåva sommarn räckte,
en påse astrakaner mot sin blus.
I tårögd tystnad for man till stationen,
och runtomkring en höjde syrsor gällt
den sista glädjedruckna sommartonen
från boskapstrampade och tomma fält.

G M Silfverstolpe:

fredag 18 augusti 2017

Surströmmingsvisa

Vad är detta? Blanka ryggar
bor i bullig burk så tätt.
Näsans vingar bakåt ryggar:
nej, nej, jag är redan mätt!

Men när snart mot gommen rider
gaffelbit, bak tandgård förd,
smakens lökar strax bestrider
luktens kärva vittnesbörd.

O du jästa djur från Norden,
nödsårsföda, kristidsmat,
nu till fest du står på borden:
hell dig, sure havskamrat!

söndag 13 augusti 2017

På Abraham Rydberg

Stockholms redd är som en spegel
sista dagen i april.
Båtar små med vita segel
invid slussen lägga till.

Solen ler och brustna skyar
spegla sig i Mälarvåg.
Inga flera hagelbyar
lantmannen gör mörk i håg.

Och på redden färdig riggad
ligger det en stolt fregatt.
Varje segel är uppjiggat,
varje rå i fyrkant satt.

Blanka äro skeppets stänger,
blank är mässingen också.
Flaggan, som från gaffeln hänger,
den är gul och himmelsblå.

Och vid skeppets sida gungar
roddarbåten så galant,
full med glada Stockholmsungar,
som vill´ upp i rigg och vant.

Invid fallrepstrappan blänker
nätta jiggen, vit som snö.
Och i den skeppsgossen tänker
på sin färd på klarblå sjö.

Gossarne i jiggen voro
Uhr och Sabelfält och Öhrn,
unga Cronstedt, dito Uggla,
och jag själv, som satt i för’n.

En matros vid byssan blossar
“Gefle vapen” — tidsfördriv.
Lyss, nu blåses fallrep, gossar —
nu på däcket blir det liv.

Kapten Silfversparre träder
ned ifrån kommandobron.
Uniformen, vad den kläder
denna buss av skrot och korn!

Ned för skurad fallrepstrappa
går han i ett glatt humör
i sin långa vida kappa —
varje sjögast gör honnör.

Hämta skall han goda kungen,
Sveriges kära, gamla kung,
skalden, ärad och besjungen,
älskad utav gammal, ung.

Vilken brådska på fregatten,
vilken högtidsdag, vad ståt!
Än jag ser på solkysst vatten
invid Rydberg båt på båt.

- - -

Vid Räntmästartrappan man står i kö
och väntar på Rydbergs båt.
Där kommer den; glänsande vit som snö
så fort den skjuter framåt.
Vad spänning i leden — nu bär det löst —
man hurrar med röst så stark,
ty ned ifrån slottet så anspråkslöst
kommer Sveriges gamle monark.

Han kommer till kajen så rak i rygg,
han hälsar på folket nu.
Han blickar omkring sig så glad, så trygg,
som vore det jag, ja, du.
Han älskar sitt folk, det ger honom fröjd
att se det på detta vis,
och därför går han bland massan så nöjd,
förutan hemlig polis.

Blott svenskarnas konung kan gå så där,
förutan vakt eller svit.
Men trohet bor inom svenska skär,
ej sveket törs smyga dit.
Ty folket däruppe i höga nord
är nu, som i forna dar,
sin konung trogen, och på denna jord
dess like ej skådats har.

Han viftar till skaran, och går burdus
i jullen, man gör honnör;
och böljorna glittra i solens ljus,
i fjärran snart sorlet dör. —
Nu blåses det fallrep på Rydbergs däck;
vad brådska hos gammal, ung!
Och Silfversparre, kaptenen så käck,
välkomnar sin kära kung.

På Rydberg han träder med sådan lust,
som vore han yngling än,
som skulle han ut och hava en dust
på havet bland sina män.
Nu mönstring på skolskeppet hålles snart,
han kommer med lätta fjät —
då dånar från hundrade munnar klart
ett: “leve Hans Majestät!”

Och gossarna stå på sin post ombord,
hur varmt deras hjärtan slå.
De vänta på kungens kommandoord;
lyss: — “äntra upp och beslå!”
han ropar, och genast i rigg och vant
de äntra, ty allt är klart,
till rån, som brassad är i fyrkant,
där seglet beslås med fart.

Och konungens öga så vänligt log,
och blicken var full av ljus.
Så stolt och så lycklig, förstår du nog,
blev gossen i sjömansblus.
Och minnet om detta besök ombord
på Rydberg ej glömmer han,
och kungens allvarliga avskedsord
han minnes ännu, som man.

F A Bloom:

Tomtebesöket

Nu är jag ensam i min bungalå —
 — så rysligt ensam, natten faller på,
men klara stjärnor uppå fästet blänka.
Men tyst! Vad hör jag? Klockan slår nu tolv,
vem går därinne på mitt kammargolv?
Vem stör min ensamhet, jag kan ej tänka.

Visst hör jag steg, man går så tyst och lätt,
jag drömde ej, jag hörde ändå rätt.
Nu öppnas dörren till mitt skrivrum sakta.
Mitt främmande, stig inom dörrn ett tag,
var icke rädd, ty det är icke jag.
Kom in, kom in, och sångaren uppvakta.

Då kommer trippande ifrån mitt kök
en liten tomte; vilket kärt besök!
Stig in, stig in, och var ej alls besvärad.
Och tomtegubben stiger in så glatt,
jag kunde knappast hålla mig från skratt, -—
var det ej lustigt att så bliva ärad?

Han såg minsann ej ut att vara dum,
fast på sin höjd han mätte några tum.
För hans besök jag måste honom tacka.
Han hade helskägg mörkt liksom en natt,
och röd var mössan som på hjässan satt,
oeli guldbroderad var hans lilla jacka.

Välkommen var han vid min lugna härd,
en främling var han från en okänd värld,
vars existens jag trott mig blott i sagan.
Nu stod han levande inför min syn,
klädd uti knäbyxor med mild uppsyn;
ej skulle han då höra få min klagan.

Kom hit, min vän, och sätt dig vid mitt bord,
och jag skall lyssna glad till dina ord,
berätta mig din saga ifrån fjällen.
Jag läst om goda tomtar, ja om troll,
när jag var barn, men ej på nära håll,
jag sett en tomte god, förr’n denna kvällen.

Men först kanske jag bjuda får på mat,
filbunke smakar nog, ett rågat fat
jag har i skåpet, det är äkta vara.
Ej har jag många gudslån i mitt hus,
men håll till goda utan något krus
utav det lilla, tomtegubbe rara!

Och gubben nickade och log däråt,
han höll till godo, filbunken gick åt;
när han var mätt, han öppnade sin låda.
Han täljde mig om både ditt och datt
från tomtars värld uti den tysta natt.
Jag önskar att du hade sett oss båda!

Se’n tog han mig bort till mystikens värld,
till underjorden gick vår långa färd,
och bergatagen blev jag uti natten.
Igenom labyrinter, mörka schakt,
han ledde vägen genom ödslig trakt,
där tystna’n stördes blott av gasteskratten.

Vid bråddjup, hemska till att se uppå,
vi vandrade så tysta båda två,
vi måste skynda innan det blev dager.
I sagodunkel skog, vid klarblå sjö
vi stodo snart, då såg jag vitt som snö
på andra sidan, slott av marmor fager.

Till stranden kom en vimpelprydd gondol.
Stig blott ombord, den för oss till vårt mål,
sa tomten, och vi satte ut på fjärden.
Och över silvrad bölja bar det hän
till sagodunkelt slott bland höga trän,
det skönaste jag nånsin sett i världen.

Vid vita marmortrappan lades till,
och tusen tomtar, tro mig om du vill,
på stranden stodo, alla voro häpna.
Men gubben följde jag i hack och häl
i slottet in, ej bävade min själ, —
där möttes vi av små prinsessor näpna.

En läcker måltid väntade oss där
och glömd var långa färden och besvär,
till dukat bord jag förs av tomte-flicka.
Ett horn av guld med mjöd, till brädden full,
i sal med silverväggar, tak av gull —
hon räckte mig behagligt till att dricka.

Det var kalas minsann så det förslog,
men i ett nu en mystisk klocka slog,
och morgonrodnan stiger över bergen.
Som i ett trollslag slott och allt försvann,
och vid mitt skrivbord i mitt rum jag fann
mig gäspande — jag drömt om tomtedvärgen!

F A Bloom: