söndag 21 januari 2018

Mitt år 3: Vintern


Med mina barn jag gläds, då snön faller vit över taken:
kälkföre ger det åt dem, kyla och ro ger den mig.
Vinterskymning och snö äro hemligt släkt med mitt väsen:
ljuset min tanke har kärt - natten, den äger min själ.
Snö, du vitaste vitt, fall lätt över smuts och förvissning,
hungriga hjärtans begär hölj i en vitmenad grift!
Snön, som faller, ger vila och ro åt min hemliga ångest,
kinden, som bränner av skam, svalkas av fallande snön.
Midvinternattens stjärnor tåga högtidligt kring fästet.
Vintern mig är som en lång dödsförberedelsens tid.
Klockorna klämta, jag tror att jag är på min egen begravning,
prästen han säger: "Den man, här vi begråta, var from;
väl kan det motsatta tyckas av dem, som läst i hans skrifter,
men det var blott ironi - kristen han var i sin själ!"
Kyparnas sångkör tar opp och sjunger i grånande dagern
"Stilla skuggor". Och snön snöar igen min grav.

H Söderberg:

fredag 19 januari 2018

Vinterkväde


"Det är så kraftigt - men så kallt i Norden!" (Tegnér)

Må andra sjunga till Nordens pris
och högt berömma dess snö och is!
Jag kan det icke! Jag släpper lutan,
så snart jag ser på den frusna rutan,
där vintern skriver sitt runospråk
om kammarvakt och om evigt tråk;
ty, om jag ej hör till »stora världen»,
så får jag icke ta del i flärden,
som jublar nu under lust och id,
emedan vintern är mörksens tid.

När andra värma sig av kurtisen,
tar jag min värma, med nöd, från spisen,
där veden jämrar sig våt och rå,
liksom sitt kval den mig lät förstå;
Men säg, vi klagar du, oförnöjde?
Med dig att byta jag aldrig dröjde;
ty innan kvällen ditt kval tar slut,
men mitt skall räcka, – ja, vintern ut.
Ej mycket tårarna kunna båta;
om än jag ville på allvar gråta,
blir denna trösten oändligt kort,
ty tåren fryser ur ögat bort.

O, varför föddes jag i de länder,
där halva året man hackar tänder!
Väl snön bär oskuldens färg, så skir,
vid idel oskuld dock led man blir.
Ja, Gud välsigne den »höga Norden»!
Jag bodde hellre på södra jorden.

Se, blott där ute! Se hur de gå
i ulvakläder på fötter två!
Se, hur den tjutande nordanvinden
med klart berlinerblått sminkar kinden,
se, hur på näsan, blodröd av frost,
en istapp fattat sin höga post,
och se hur naren vitlimmar håren,
att man går gubblik i bästa åren!

Vad finns för härligt i allt det där?
En gåta det mig för visso är.
Om än jag ville så skamligt skryta,
»du ljuger!» skulle ju stormen ryta.
Ja, hur poeterna sjunga må,
de frysa säkert rätt bra också! –
– Må fritt de kalla sin Nord en »Lilja»,
men blommor kunna de icke skilja,
det vill jag säga dem mitt i syn,
när blint de sväva i silverskyn!

Och härmed slutar jag jeremiaden;
ty jag skall låna mig ved i staden.

W v Braun:

tisdag 9 januari 2018

Julkalaset

Herr Hektor av cyniska skolan oss glädde
med tjutande välkomst, förutan all list.
Ja, själva Herr Prosten till möte oss trädde,
med sammetskalott, i sin förstugukvist.
Där stod han och buga´, må läsaren veta,
och ödmjuka tjänare fingo vi heta.

Vi kröpo ur skinnet; men när vi befria
oss hunnit ur pälsarnes hämmande band,
om grisar sig tränga kring modren att dia,
så vi kring värdinnan att kyssa på hand.
Men prosten läst Josua; där fick han höra,
hur Israels barn man till Kanaan skall föra.

I spetsen högtidligt gudsmannen sig rörde
med pustande mun, uppå stackiga ben.
Han oss till ett bord uti hörnet förförde,
där flaskan hon blänkte, den stumma Siren.
Hon började gråta för prästen, men tyste
vi tårarna bort från förförerskan kysste.

Att damerna ej något våld måtte röna,
nu högtidens hjältar med trånande blick
den ene sin fula, den andre sin sköna
till matsalen förde på riddareskick,
där bordet står rikt uppå mat, käre bröder,
fast tiggarelikt det på träben sig stöder!

Som djuren till arken, den Noach beredde,
de månde nu parvis till matsalen gå.
Just ridderligt ej jag därvid mig betedde:
jag ensam gick efter och motade på.
Omsider oskadda till matsaln vi lände,
och ingenting märkligt på resan oss hände.

Vi herrar oss bugade, damerna nego,
och, enligt värdinnans förnuftiga ord,
de fogdar och länsmän till högrummen stego;
jag också fick äta vid herrskapets bord.
I anletes svett, som den svenska soldaten
i Göta kanalen, vi grävde i faten.

Snart månde Herr Prosten sig låta förnimma
och vred sin kalott något litet på sned.
Go Herrar, man sagt mig att fisken vill simma,
och ej må vi hindra hans lovliga sed!
Då fyllde man glasen och gästerne glade
Fromt lade på sinnet, vad Prästen dem sade.

Vem räknar de alla uppbyggliga orden,
som foro i vädret, än hit och än dit?
Ej skapt av vår Herre till talare vorden,
jag gjorde dess bättre med maten min flit,
och såg så fundersam i tallriken neder,
som när ett problem ur Euclides jag reder.

Men bäst som jag slutat, I männer och bröder,
och mitt över bordet min tjusblick sig smög,
och ögat, som svalan från Norden till Söder,
helt livligt från tant till förtjuserska flög.
Magistern skär grisen, det lät över bordet,
och aldrig jag glömmer det gräsliga ordet.

Han låg uppå knä, (ack mitt hjärta, det rördes!)
lik älskaren uti Poëternes land.
Jag gråtögd grep kniven och av mig han fördes,
som tveeggat svärd i en skräddares hand.
Se’n satt jag vid hörnet och njöt av min ära
och gladde mig åt att jag slutat att skära.

Som Bonaparte bland sina vänner och fränder
fördelte Europa, jag delat min gris.
Som konstverk mottogos utaf mina händer
stekstycken ej skurna på människovis.
Fyrkantiga några, åttkantiga andra
att granskas och ätas de kring månde vandra.

Omsider vi upp ifrån stolarne stego,
och knäppte ihop våra händer, så små.
Vi Herrar oss bugade, damerna nego;
se’n månde vi alla ur matsalen gå.
Så dyster liksom jag begravit min maka,
jag följde den makliga likfärd tillbaka.

Nu sömnen mig lät sina lockelser röna,
dock höll jag mig rask för anständighets skull.
Vi drucko vårt kaffe, och, mellan de sköna,
länsmännerne mådde som pärlor i gull.
Omsider vi fikne till spelbord oss vände,
då strålade kronan på dagens elände.

[Här är sju parentetiska strofer om kända regenter i historien bortplockade] 

Nu Vishetens bok uti handen vi togo,
med brokiga bladen, en var i sin stad,
och mynt utur dem mina motparter drogo,
som bien dra honing ur blommornas blad.
Jag passade tappert, men lyckan mig felte,
och halva min årslön på kvälln jag förspelte.

Då talade prosten till råga på kvalen
och vred sin kalott något litet på sned:
Min gunstige Herre, ren öppnad är balen
och damerna otåligt vänta herrn ned.
Och neder mig drev den förskräckliga prästen,
liksom man ett offerdjur motar till festen.

Och ödmjukt jag nederst vid dörren mig ställde,
där Linus och Orpheus stampade takt.
Som syrsor de bägge fiolerna gnällde,
men länsmännen gripne av tonernas makt,
de struttade kring i den granna salongen,
likt rimmen i denna gudomliga sången.

Lik trollet i Ljungby en hedersam kvinna
till mig, som stod dörrvakt, nu närmade sig.
Hon talade till mig — det var vår värdinna —
”O ungersven kom och tråd dansen med mig.”
Jag stretade mot, Amazonen dock rådde,
och dansen med gråtande ögon jag trådde.

Men, när min kometbana ändat jag hade,
ur högsätet steg i högvördig gestalt
vår överste präst och kvickt skämtande sade:
Go Herrar, jag rädes vårt brännvin blir kallt!
Då fyllde man glasen och gästerna glade
fromt lade på hjärtat, vad Prästen dem sade.

Vår Herre själv kunde vår bordsbön ej höra,
förty hon var utan båd’ tankar och ord.
Men sedan vi ätit, som gäster det böra,
så drucko vi skålar vid Herrskapets bord.
Se’n Länsmän och Fogdar vi ärona givit,
dracks även min skål, sedan druckne vi blivit.

Vi kysste värdinnan på hand, kära vänner!
och hem till vårt land vi så drogo igen.
Så gjorde ock fordom de tre visa männer
och alla vi äro ej tokige än.
Dock medges, att visheten längre kan drivas:
om ej man far bort, där man icke kan trivas.

Vitalis (E Sjöberg):

måndag 8 januari 2018

Ensligens sång i den stora öknen

Allt skönt, som uppblomstrar på jordens rund
skall i dag eller morgon dö,
och där rosen rodnar i denna stund,
snart tumlar sig stormen i snö.

Vad med kärlek jag slutit tätt till mitt bröst,
därifrån som en bölja flytt hän,
eller liksom löven i stormig höst
uti gula virvlar från trän.

En vän jag hade: jag gjutit mitt blod,
om hans blick det begärt av mig;
men mitt hjärtas värma han ej utstod,
måste bort för att svalka sig.

Då grät jag högt och ropte hans namn;
min hade han varit en gång.
Hans minne jag endast slöt i min famn,
och då blev all världen mig trång.

Då kom jag till sirenernas kust,
till kärlekens rosenlund.
Där var en blomma min ögonlust,
men endast en liten stund.

Så härlig blommade upp min ros,
och doftet blott kärlek var;
men en rövare bladen tog sin kos
och lät mig taggarna kvar.

Och min varelse blev så stum och kall,
som om döden lagt handen därpå;
dock försmår jag trösten av tårars svall:
nog gråts det på jorden ändå.

Men mitt öga ler matt, som höstsoln ler
över öknens ensamhet.
Ny vår man ofta på jorden ser:
min själ ej av vår mer vet.

Men när stormen himmel och jord upprör,
har jag ändå åt livet min lust.
Den, som ingenting på jorden tillhör,
han lider ock ingen förlust.

Nu går jag på världens marknadstorg,
där var vara en leksak är.
Jag kan ej få solen på himlens borg,
och jag därför intet begär.


Vitalis (E Sjöberg):

måndag 1 januari 2018

Nyårsklockorna



Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö . . .
Ring själaringning över land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.

Ring ut vad dödsdömt räknar sina dagar
och forngestaltningar av split och kiv.
Ring in ett ädlare, ett högre liv ¨
med bättre syften, mera rena lagar.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring . . . och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Ring in den tid, då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!

Alfred Tennyson, övers. Edvard Fredin

A Tennyson:


E Fredin:

tisdag 26 december 2017

Martyren

Martyren är blek.
Hans ögon brinna.
Medlidsamt blickar han
ned på er.

Vad veten I
som myllren hit och dit
med osköna rörelser,
om edert väl och ve,
hur det känns att lyfta sitt huvud fritt.

Den är frikänd
den hela världen dömer.
Renaste sol
är den svarta bägaren.

Offrets brokiga kåpa
tar han lätt på sina axlar:
du smeker som sammet, som lenaste sammet,
min viljas skrud.


E Södergran
Edith Södergran på ett fotografi från omkring 1918

måndag 25 december 2017

Julotta

Bildresultat för Anders Zorn julotta bilder


Bleve du än så hård och härjad av stormar i livet,
att allt ungt du mötte med köld och hånande skepsis,
veknade du väl ändå en sekund, när du mindes din barndoms
julfröjd, om också ringa den var, eller rik, eller om den
alls icke fanns, men då bör du minnas även din saknad.

När låg snön på din gård så vit som julaftons morgon?
Täckande mjukt och skyddande mer än kylande låg den
festligt, ett hyende lik, som bretts att trampas av änglar.
När stod din skog så allvarligt hög med mumlande furor,
som en fylking av grå och bistra nordiska kämpar,
dryftande ryktet att Balder igen har låtit sig födas
fjärran i Österland och dragit i härnad mot Odin?

Och när det sen blev kväll med gran och glitter och vaxljus,
lackdoft och ljuvlighet och vänliga röster och blickar,
mor var ängeln, och far var ej mer bestraffarn och hämnarn,
himlen sänkte sig ned med ljus och värme och blidhet,
vällukt, sång och musik - det var paradiset på jorden!

Minns du, hur stjärnorna sen, när du spanade ut genom rutan,
liknade ljus i en osynlig gran med rötter i jorden
och en topp som försvann i det mörkblå mörkret däruppe?
Stjärnorna lysa i kväll. Högtidligt nära de hänga,
som då jag än var ett barn, men jag känner ock hur högtidligt
fjärmare nu de te sig än då, ty vilsnare sväva
tankarna under kupoln och ödslig tycks mig den vita
vintergatan mera än förr, en driva av stjärnor,
hopyrd måhända en gång av en suck från den eviges läppar.

* * *

Midnattens mystiska stund är ren förbi. Majestätiskt
vrider sig fästets mäktiga valv med mörker och stjärnor
över snöiga fält och isar och sovande byar.
Kanske ekar ett skott, när kölden biter i furan
inne i skogarnas natt, eller råma frysande sjöar.
Räven stannar och lyss, där han smyger i brynet och haren
spejar förskräckt sig omkring, där han gräver i snön efter rågbrodd.
Furorna sucka tungt med sakta vajande kronor
eller knarra med kvidande ljud och ängslas i sömnen.

Men bakom rutan med blommor av frost i det lutande torpet
tindrar ett flämtande ljus. Det tändes just när vi hunnit
stigen som bär mellan granarna in, till hälften igenyrd.
Ren står en strimma av rök ur det konstlöst murade fånget,
gnistor irra en kort sekund som hemlösa stjärnor,
tills de kyssas till döds av vita systrar på taket.

Inne i stugan är livet i gång och det rustas till resa.
Glöggpannan ångar ren på isiga kubbar av töre,
lågorna slicka med knallar och pip den tjäriga veden,
medan beskäftigt och vant ur sitt rosenbemålade väggskåp
hustrun tar kryddorna fram, kardemumma, kanel och rosiner,
pepparnejlikor, socker och allt för den ljuvliga drycken,
männens och gubbarnas fröjd och barnens och kvinnornas gamman,
ty det är sed och skick sen gammalt att innan till ottan
färden ställes man tär en smörgås med sylta och julkorv,
nedsköljd med brännvinsglögg, de gamlas nektar förvisso.
Gäspande sträcker sig torparen än i sin knarrande fållbänk
njutande tvåmansvärmen ännu tills helglat och sävlig
undan han skjuter sin fäll och svänger de håriga benen
ut över fållbänkens kant och plirar mot elden på härden,
medan det immar ur näsa och mun i morgonens kyla.
Men under fälln i sin bänk i motsatta hörnet av stugan
barnen ha vaknat och sätta sig upp och peta i näsan,
linhårshuvun och blå och sömniga, undrande ögon.

Stiga vi in, om du har fantasi? Det är jul, och vid julen
är du en omhuldad gäst, om från herrgård eller från landsväg.
Kanske doftar här ej av parfym. Det är mera reella
dunster som möta din nos, men längtar du efter lavendel,
finns den i dragkistan, torkad och strödd bland särkar och skjortor.
Döm ej, ty fattigmans mat är också fet under helgen!
Titta på korvarnas mängd, som hänger i taket, och vet att
skållingen låtit sitt liv, och frostiga paltar i boden
sia om kommande festliga bord med julglögg och dricka.

Glöggen tändes, och snart ur den blommiga koppen du njuter
av den härliga dryck, som gudarna sparat åt vinterns,
isens och norrskenens land. Den sticker kanhända i näsan,
men den doftar av jul och ligger och värmer i kroppen,
ramarnas ludd slätas ut, och ditt maskformiga bihang
om du än har det kvar, sig kröker i hisnande glädje.
Torparen dricker dig till och smackar och räcker åt hustrun,
vilken smuttar förnöjd med sin brygd och delar åt barnen.

Nu gäller: Upp i en hast! och ungarna myllrar ur sängen,
tvätta det svartaste av i trebensgrytan på spishälln,
gräla om västar och skor, men hustrun knäpper på lillbror
blångarnslivstycket hop, medan pilten gäspande kisar
in i brasan och vacklar ännu mellan sömnen och vakan.
Men från spiken vid dörrn tar torparen sotiga lyktan,
sen inom läppen han lagt en bänk av stärkande matsnus,
slår upp dörrn och in far en fläkt av den nattliga kylan.
Stjärnorna brinna som bloss, och det smäller och sjunger i knuten.
Torparen går till lidret och drar med seniga armar
släden vid skaklarna fram. Han öppnar dörren till fäjset
och stiger in till sin undrande häst. Men i båset bredvid har
kon i blinken sig rest. Vad kommer i natt väl åt husbond?

Snabbt är selningen gjord och bjällrorna skallra i kransen.
Pålle skrapar i snön, det ryker ur frustande mule,
knakar i skaklor och gnisslar in ibland under järnskodda medar.
Nu har natten fått liv. Det klingar av bjällror i fjärran.
Morgonbrisen tar i. Det rasslar, det faller av stjärnstoft
sakta från furorna ned i ljuset från torparens fönster.
Nu är släden för dörrn, och de packa sig hustru och ungar,
Pålle tar mot en smekande snärt på länden och hugger
i som det gällde hans vanliga lass, fast timmen är ovan.
Nu har natten fått liv! Det stampar och bjällrar på vägen,
slädar glida i kapp och mellan furorna blixtrar
stundom ett rykande bloss. Det gäller att hinna till ottan.

Barnsliga minne! Hur väldigt, hur högt, hur oantastligt
lyfte ej templet sin mur, och korset däruppe i höjden
sträckte till famntag mot stjärnor och moln sina gyllene armar,
ljuset sprutade ut ur rutiga fönster, och välljud
strömmade ned från klockornas par och välsignade nejden,
och det gjorde ej alls någonting att jag visste att Johan,
backstusittarn, ringarn, söp och svor, så det lyste
kring hans syndiga mun, då han blott med ett tramp av sin pjäxa
mäktade locka himmelsk musik ur svängande malmen.
Tonerna vällde först som en fors genom öppnade luckor,
tungt och mäktigt och sökande dock. Sen blevo de svanor
sträckande ut över hav av skog till längst bort i mörkret
döende sakta de segnade ner och blevo till skogssus.

Har du sett något ljus, som slår dig och tar dig och griper
fast om din själ som det ljus dig möter, då kyrkdörren öppnas
julottsmorgon och in du träder och tränges bland vadmal?
Talgljus ryka i hundradetal och du njuter av doften,
klockarn spelar så fint, som det gällde hans liv och befattning,
och när plötsligt församlingen står, krokryggiga gummor,
darrande gubbar och flickor i blom och kraftiga drängar,
upp och tar i på en gång: Var hälsad! ville du kanske
sjunga, du med, men din röst är stockad i halsen av tårar!
Varför? Käraste du, du är barn, om ock gubbe till åren.

Men mellan tjänsterna torparn går ut på vallen och söker
gamla bekanta och bjuder på snus, eller kanske han vankar
bort till stallarnas rad och sköter sin häst och kanhända
går han och tränger sig in i sockenstugan och njuter
värmen från spiseln och trängs med pojkar som brottas kring härden
tills det ringer igen och han går att höra predikan,
kanske somnar han in, men han somnar som en rättfärdig.
Han har rätten därtill! Jag ville skaka hans näve!
Se på hans händer och se hur valkarna ligga som vackra
kvitton på ärlig id. Du läser i nävarna hur han
strävar för torva och barn, men i ögonen läser du, hur han
längtar på bondemaner till henne som födde hans ungar.
Låt honom gärna sova en kvart! Jag är säker att änglar
sjungit honom i sömn, och jag känner hans kraft då han vaknar.

Nu när predikan är slut och himlen gulnar i öster
lämnar jag torparn åt sig. Det stojas på vall och i stallar,
ljudet av bjällror och hästtramp och spring, och kanhända en gnäggning
vild och stark från en hingst går den stigande solen till möte.

A Engström:
Albert Engström mia.JPG

söndag 24 december 2017

Julafton

Jag drömde det var jul. Jag liten pys
med systrarna i mjuka snön sågs vandra
att köpa klappar. Ingen hade nys
om gåvan, som var ämnad av de andra.

Man viskade om den fördolda ståt,
men ur ett papper såg jag skymta hälen
av glada pappersspelmän på en tåt.
Jag teg med vad jag sett, så nöjd i själen.

Sen tyckte jag vi kommo hem till oss
och mamma hjälpte systrarna att packa.
Min far han log och drog helt tyst ett bloss.
Jag föll i gråt för att jag ej fick lacka.

När drömmen brast stod mörkret som en vägg,
och pysens tårar fuktade mitt skägg.

E Josephson:

måndag 4 december 2017

Kärleken och Dårskapen

Gudaskaran i all gamman
efter slutat lottospel
satt en kulen kväll tillsamman
vid en brasa av kanel.

Jofur tummade på åskan,
sorgfri mellan skål och vägg,
drack med iver och i brådskan
spillde nektar i sitt skägg.

Juno värmde sina fötter,
fina, retliga och små,
knaprade på pepparnötter,
smekte moppa då och då.

Venus knypplade manschetter,
till julafton något spratt.
Gracerna på taburetter
var en vid sin båge satt.

Mars, som ögnade gazetten,
stötte hatten på tre kvart,
skrek, förtjust, till gudaätten:
»Bravo, bravo, Bonaparte!»

Herr Vulkan, att maka bränder,
stod med eldtången i hand,
svor emellan sina tänder
på herr översten ibland.

Bacchus skalkades i yran,
Glädtig, vek och känsloöm.
Febus gnolade vid lyran:
»Goda gosse, glaset töm!»

Merkur, sysslolös ej heller,
gav ut order till supén.
Astrild sög på karameller
och red käpp på kaducén.

Gamla fröken med egiden
höll ett kort och lämpligt tal
över pojkar nu för tiden
utan aga och moral...

Men så när jag satt åsido
att också en annan pilt
sprang på golvet med Kupido
och for fram än mera vilt:

Det var Dårskapen, en broder
till hans lilla kärlighet,
alstrad utav samma moder,
men en skurk — som var man vet.

Först en lek och så en träta —
mellan pojkar vanlig sed!
Lilla Astrild fick ej äta
karamellerna i fred.

Lugg och knuff i hår och huven,
tapper strid och ömkligt slut:
Dårskapen — vad tycks — den luven
klöste Astrilds ögon ut.

Skrik i tak, alarm och väsen,
avimning, eau-de-luce och gnäll —
flux i första åkarschäsen
efter gudarnes Acrel!

Ryck på axeln, svaren korta...
Venus skrek: »Finns intet råd?»
’Ingen hjälp — pupillen borta:
’Pojken blir stenblind, ers nåd!»

Venus grät, och gudaskaran
svor åt Dårskap hämnd och död.
Syndarn skalv. Men mitt i faran
överguden tystnad bjöd.

»Blodig hämnd,» så föllo orden,
»gör ej skadan mindre stor.
Straffet blir: att han på jorden
leda skall sin blinde bror!»

Ära för de högas välde,
Jupiter i all respekt,
men när denna dom han fällde,
visst var gubben litet knäckt!

A M Lenngren:
Anna Maria Lenngren (1754-1817), ur Svenska Familj-Journalen

söndag 3 december 2017

Munkåret

Advent, Advent!
En dörr, som står på glänt
till allt, som i ett jordeliv av längtan mig har bränt.

Nu är det jul.
En brinnande och gul
och sällsam stjärna står på vakt vid gudabarnets skjul.

O fastelag!
Min ande är så svag,
och efter hetvägg trängtar den varenda fettisdag.

O Påskatid!
Vad luften kännes blid,
nu uppstår allt, som fjättrat låg i dödens boja nid.

O Pingstafest!
Du, som är störst och bäst.
Gud Fader, Son och Helgeand på jorden är vår gäst.

Jfr Löwenhjelms likbegynnande dikt Advent!

H Löwenhjelm: